Alla har vi situationer när vi ”tappar det” eller så har vi reaktioner som går åt motsatt håll och gör oss slöa och passiva. Oavsett vilket så gömmer de troligtvis en ursprunglig vilja eller ett behov som – om vi vågade stå för det – skulle leda oss närmare mot det som vi längtar efter mest.
Alla människor har ett tankemönster eller reaktioner som liknar ryggmärgsreflexer. Ofta är det stunder då vi känner våra starkaste känslor, eller inga känslor alls. Och inte sällan dyker de upp för att maskera en annan känsla.
Inom psykologin beskriver man den här typen av handlingsmönster som affekttriangeln. Den visar på en reaktion i tre steg.
- Först kommer en impuls som består av någon av grundkänslorna: ilska, sorg, rädsla, glädje, intresse, sexuell lust, närhet eller omtanke.
- Sen tänds en varningssignal inuti dig. Det uppstår en konflikt inombords som triggats igång av den inledande känslan. Något i dig gör att den inledande känslan uppfattas som hotfull eller fel. Du får ångest, blir rädd eller känner skam, skuld eller smärta.
- Konfliktkänslan är så obehaglig att du genast går in i nästa steg: försvar. Du vill avlägsna dig, skydda dig eller avleda uppmärksamheten från den allra första impulsen. Och det här kan ske genom en rad olika beteenden som både kan vara passiva men också hyperintensiva. De rör sig på spektrat av fight, flight och freeze (läs om några exempel på sådana här beteenden här>>). Här är det viktigt att komma ihåg att freeze-reaktionerna kan vara svåra att se, men de kan vara skratt, avstängdhet, trötthet eller något annat odramatiskt.
Reaktionsmönstrer av det här slaget sitter djupt inpräglade i oss och har etsats in någon gång i barndomen eller vid en traumatisk händelse i vuxen ålder. Ibland är det bara steg tre som är synligt för oss. De andra två stegen gömmer sig i det undermedvetna.
Problemet är att försvarsmekanismen ofta maskerar den ursprungliga känslan så väl att vi missar den viktiga informationen som uppstod i din inledande impuls. Du miste om något viktigt. Reaktionsmönstret kan göra att du stannar kvar i en situation du inte borde, men den kan också få dig att lämna fast du egentligen skulle kunna få din innersta längtan uppfylld om du stannade kvar. Många gånger missar vi också att utveckla en fallenhet vi har.
Det fina är att det här är ett inlärt mönster. Det går alltså att lära om. Men det krävs jobb. Du behöver ersätta det gamla med något nytt. För kroppen kommer fortsätta larma högt när din inledande känsla kommer.
Bena ut situationen
För att komma någonstans behöver du först få fatt i tankarna som är knutna till affekttriangeln. Det är viktigt av två anledningar. Du behöver blottlägga logiken för att förstå vad du behöver ändra på. Du behöver även den medkänsla med dig själv som brukar väckas. För det är något hjärtskärande i att inse att du egentligen bara försöker skydda dig själv. Och att det troligtvis är den lilla versionen av dig själv som barn som skapat reaktionen.
Plocka fram ett hyfsat färskt minne från ett tillfälle när du reagerade starkt senast. Sakta sedan ner minnesbilden i en slags ultrarapid. Gå baklänges i tanken och dissekera situationen.
Ta gärna en vän till hjälp som kan ställa frågorna och verkligen hjälpa dig att tänka steg för steg. Men om inte det går är det näst bästa att skriva i en anteckningsbok eller liknande.
Det finns inga frågor som passar alla situationer. Men frågorna kan se ut så här:
- När kom den första känslan, tanken eller impulsen som triggade igång hela händelsekedjan?
- Var det något du såg? Något som någon sade? Inleddes reaktionen av en särskild handling från din egen eller någon annan?
- Vad kan du ha tänkt då? Om du kör fast, be dig själv gissa!
- Om du inte kan hitta den ursprungliga känslan, fundera över om den känsla du känner kan maskera en annan känsla.
- Vad kan du ha velat sagt eller gjort inledningsvis innan du kände ångest, skam, rädsla, ledsenhet eller skuld?
- Vad får varje tanke/känsla/handling dig att vilja göra?
- Vad kan du ha tänkt och trott i varje steg?
- Vad vinner du på att reagera starkt? Från vad räddar dig situationen?
Hitta kärnan – hitta din vilja och dina behov
Efter att ha petat runt i ditt gamla minne brukar den ursprungliga impulsen dyka upp. Åtminstone som en gissning.
Det viktiga med övningen är att hitta själva vägskälet där du har två val: antingen att följa din gamla vanliga impuls eller göra något annat. Och vägskälet är den sekund då du känner den ursprungliga känslan, blir rädd och istället är redo att kasta dig in i försvarsmekanismen.
Därefter behöver du tänka ut något som kan ersätta försvarsmekanismen. Om du tidigare reagerat explosivt kan det vara att bokstavligen backa hem och istället skriva av dig reaktionen. Om du är i en bra relation där ni pratar med varandra kan ni uppfinna ett namn för själva reaktionen och kort och gott säga ”nu är jag vid xxx igen”. Det kan bli en bra öppning för att prata om det istället för att reagera.
Slutligen behövs tålamod. Och var nöjd med om du till en början inser först efteråt att du återigen hamnade i samma reaktionsmönster. Insikten är första steget. Så småningom kommer du att kunna hejda dig tidigare och tidigare, för att slutligen kanske få syn på din inledande impuls på en gång.
Det här är ingen quick fix. Men det ger dig en väg ur på sikt. Processen kommer även göra att du lär känna dig själv bättre. Och om du pratar med vänner och partners om det som händer på vägen kommer de också att lära känna dig bättre och stärka era relationer.
Gör en saga av alltihop
Till sist ännu ett tips. Ett som inte passar alla men värt att prova.
Märkligt nog fungerar det väldigt bra att omvandla reaktionskedjan till en berättelse. Uppfinn karaktärer för dina känslor och reaktioner. Det ger dig ett djupare språk för det som händer. ”Nu dök draken upp igen” är en bild som verkligen understryker kraften i det som händer och vilken känsla som är på spel.
Människan har i alla tider berättat om omvälvande saker i form av sagor. Den typen av bildspråk biter mer än psykologiska intellektuella förklaringar. Känns det fånigt är det bara att hålla sig till de psykologiska förklaringarna.
Foto: Billy Freeman/Unsplash