Mellan oss, kring var och en,
finns ett osynligt membran,
känsligt för allt vi tror går oss emot.
Vädrar vi minst korn av avsikt,
som inte uttalats,
som förklätts i inställsamhet,
som döljs i tårar, godhet eller vrede,
stöter vi bort,
samlar oss till försvar,
till attack,
till flykt.
Att mötas blir omöjligt,
Inget vi vill.
Vi vill ha det som stryker oss medhårs,
som inte hotar att avslöja vår
väl uttänkta,
väl regisserade,
bild av oss själva.
Vi vill bekräfta
även det mest hopplösa i oss.
Däri ligger människans
sorgliga arv.
Vi vill bli älskade,
men tror oss inte vara värda
att älskas så som vi är.
Därför måste det innersta döljas.
Den tron är stark.
I vår olycka blir vår enda tröst,
att vi åtminstone sitter på sanningen.
Det smakar så bra att veta att vi har rätt – så rätt!
Vi vet att vi är o-älskvärda.
Hopplösa.
Oavsett vad någon säger till oss.
Den bitterljuva vetskapen.
får oss att stå höjda över alla andra,
som regenter över en värdefull hemlighet,
ett kungarike av mörker,
där smärtan har förskönats så mycket att vi hellre
håller fast vid den än att älskas.
Därför måste alla
som riskerar att komma oss nära
stötas bort.
Därför kan vi aldrig
släppa de vapen vi smitt
till vårt försvar.
För tänk om de får syn på vår skyddslösa skönhet?
Tänk om de börjar älska oss i all vår oskyldighet,
när vår gard är nere,
när vi står nakna och sårbara?
Då får de rätt
och vi fel.
Över vår döda kropp!
Och vem vågar dessutom
vara den första att låta vattnet gå,
låta membranet öppnas upp?
Vem vågar låta det gamla dö för att födas på nytt?
Finns någon där som tar emot?
/Susanna W
Foto: Cederic Vandenberghe/Unsplash