Människan är en konstig art – hon är den enda som håller på att avveckla sig själv. I tid med färre möten ansikte mot ansikte ser jag hur det sprids en ökad råhet mot varandra och en ökad psykisk ohälsa. Med Levinas som förebild hoppas jag på en motrörelse. Hoppas du vill ansluta!
Jag kommer allt oftare på mig själv med att häpna över den råhet och aggressiva ton som förekommer överallt. Den går att se på sociala medier, på gatan, krogen, klassrummen, idrottsmatcher, i politiken och i media.
Som konflikträdd människa som vill vara snäll mot alla är den här utvecklingen obegriplig. Varför vill man vara sån?
Men allt oftare drar mina tankar till den brist på möten ansikte mot ansikte som blivit vanligare i vår samtid. Digitaliseringen ser till att vi möter alltfler maskiner än människor när vi har ärenden att uträtta. Samma sak när vi ska ha jobbmöten eller umgås socialt. Mycket av detta sköts över en skärm. Och ibland helt utan att vi ens ser varandra.
Ansiktslösheten gör något med oss. När vi möter en annan människa i det verkliga livet är det svårare att vara otrevlig. Ett annat ansikte väcker ett behov av artighet. Vi vill visa varandra att vi lyssnar, åtminstone till en början. Ansikte mot ansikte går det även att ta in helt andra saker än vad en skärm kan ge. Det osagda träder fram tydligare.
Människans tendens att vilja göra allt lika
Den judiske filosofen Emmanuelle Levinas, som fick fly till Frankrike under andra världskriget, menade att möten mellan ansikten är helt avgörande för människans förmåga till att vara civiliserad. Ondskan slår inte rot så lätt vid möten ansikte mot ansikte.
Levinas såg ett inneboende problem hos människan, en mörk sida, som vi fick se den yttersta konsekvens i utrotningsförsöken av judarna. Vi har som människor en narcissistisk impuls att vilja göra andra människor lika oss själva. Vi vill alltid få Den Andre att passa in i vår egen tankevärld, göra denne till Den Samma. Vi vill förstå och det kan till en början låta positivt. Förståelse är väl alltid bra?
Men Levinas menade att tröskeln mellan att vilja förstå och att vilja att den andra är lika till varje pris, är låg och att den viljan därför lätt väcker totalitära drifter i oss. Vi vill gärna att våra egna åsikter och seder ska bre ut sig på bekostnad av Den Andres sätt att tänka och vara, för allas bästa, som gärna alltid är vårt eget bästa.
Ansiktet som vägen ut
För att vi inte ska hamna där behöver vi betrakta mötet med Den Andre på ett annorlunda sätt. Vi behöver vara uppmärksamma på att vårt Ego inte vill kolonialisera och erövra den andres Ego, och nyckeln till detta är att öppna upp för ett möte som istället bjuder in båda parter att överskrida sina Egon. Men då behövs ett möte ansikte mot ansikte. Ett och ett främst, inte grupp mot grupp. Det behövs möten där vi kan se in i Den Andres ögon, där vi kan överlåta våra öron till lyssnande och ta in Den Andres kroppsspråk.
I den andres outgrundlighet och onåbarhet kan vi se en öppning mot det oändliga, mot det som är större än oss själva, det som är mänskligheten, eller om du är troende, det gudomliga som förenar oss.
Det personliga mötet kan alltså erbjuda något som låter våra egna små personliga jag uppgå i större gemensamt Jag. Och det är här jag tänker att det finns en parallell mellan vår ökade digitalisering och den tilltagande råheten och aggressiviteten människor emellan.
Distansen vi skapat öppnar upp för en obehaglig sida i människan som hålls i schack så länge vi möts i verkligheten, men som växer när vi skapar geografiskt fysiskt avstånd.
Bara när vi möts och faktiskt låter oss bli undervisade om något vi inte begriper, bara då vi tar in andra sättet att tänka och förmår ställa det bredvid vårt som en av många möjligheter, kan vi lösa greppet om vår totalitära tendens. Då kan vi hitta en gemensam väg med byggstenar som undanröjer farhågor och risker som båda parter ser.
Människans drift att utrota oss själva
Men människan väljer envist en annan väg. Hon vill plocka bort det levande och ersätta med maskiner. Och de människor som finns blir även de ansiktslösa genom en utveckling mot organisationer och kundflöden som ser oss som ”resurser” eller ”kunder”.
I det perspektivet ser jag den ökande psykiska ohälsan som ett friskhetstecken. Att börja må dåligt i ett avhumaniserande klimat är inte konstigt. Frågan är bara hur man går emot en sådan utveckling som verkar ha blivit en självgående maskin? Hur når man fram till beslutsfattare och andra sovande som håller på att avveckla det mänskliga?
På något sätt måste vi besjäla världen och oss själva igen. Och det är något som måste ske i var och en. Varför inte i nästa möte med en människa eller naturen.
Passa på att se djupt in i ögonen på nästa person du möter. Studera personens ansikte. Förundras över den gåtfulla värld som döljer sig bakom ögonen. En värld som du inte har tillgång till om du inte ställer frågor och bygger förtroende. Och det är just den här möjligheten som blir allt sällsyntare i vår samtid.
Anslut dig till en hemlig motrörelse. Våga möta Den Andre så snart du kommer åt. Och börja betrakta träden, myrorna och tingen i din vardag som Den Andre fast av en annan karaktär. Kanske kan det börja smitta av sig till andra…
Foto: Possessed Photography/Unsplash