Med mitt experiment har problemen försvunnit ur mitt liv, eller helt bytt karaktär. Istället för att livet känns svårt har jag fått en ökad livskänsla. Kanske visste de gamla grekerna något som gjorde att de inte kände sig utmattade som många gör idag? Kanske har vi förlorat något när vi förvandlat våra liv till projekt?
Vi vill alla lösa problem som dyker upp. Men vad är ett problem egentligen?
Problem kommer från grekiskans problema som betyder uppgift. Ordet problem beskriver helt enkelt en arbetsuppgift du ser att du eller någon borde göra. Men de flesta använder ordet för att beskriva en svårighet eller vanligare en utmaning, eftersom vår tid är så förtjust i toxisk positivitet.
Just hur problem artar sig är en av de sakerna som förändrats mycket som en effekt av mitt pågående experiment (där jag flyter med i det livet serverar mig). Situationer, där jag tidigare kände att det blev en konflikt inombords som gjorde att de kändes problematiska och svåra, har blivit något annat.
Jag ser lösningen nästan på en gång och jag agerar utefter den. Därför har allt i livet blivit så mycket enklare. Det hinner inte ens uppstå en konflikt, varken i mig eller mellan mig och dem jag möter. Det jag tidigare benämnt som ett problem hinner därför inte ens att börja kännas så.
Effekten har kommit som en överraskning. Jag har inte riktigt begripit hur det gått till. Men nu snart åtta månader efter experiment starten börjar jag ana varför.
Jag var medskaparen till problemen
Tidigare upptogs min uppmärksamhet av att navigera mot hur jag ville ha det och bort från vad jag ville undvika. Varje händelse – och även stillestånd – kom därför alltid på något sätt i slutändan att handla om mig.
Om tåget var sent var det irriterande för jag ville att det skulle gå i tid. Om jag visste att jag skulle behöva prata med en person som jag ogillade kunde jag undvika att prata med den personen, för jag ville inte möta den personens ogillande. Jag ville undvika att vara den som förstör stämningen. Och när jag prioriterade dagens arbetsuppgifter på jobbet gjorde jag det som skulle väcka mest ilska (enligt mig) för att jag ville undvika att ta skit, eller så gjorde jag det jag tyckte var roligast först.
Kort sagt blev det mesta väldigt arbetsamt eftersom det källan till hur jag skulle agera var min vilja. Med viljan som utgångspunkt krävs ett ständigt jämförande av det som händer mot min fantasi om hur jag vill att något ska vara eller mot min nostalgiska dröm om ett förflutet då allt var bättre som jag vill behålla eller återupprätta, samt undvikandet av ett mardrömsscenario som jag inte vill ska hända.
Allt som händer blir därmed ett problem i betydelsen att det blir en svårighet, eller utmaning (…:)…) att få till allt exakt som jag vill ha det. Lägg också därtill den känsla av ständigt missnöje, frustration och ångest och oro över att det inte blir så. I slutändan ger det en känsla av att allt är emot mig och att ingen hjälper mig och ingen ser mig.
Genom att ha min egen vilja i totalt fokus blev jag alltså i högsta grad medskapare till problemen och på vägen drog jag med alla andra in som medskapare eftersom de i sin tur reagerade på mig som opposition till sin egen vilja.
När jag ser tillbaka på tiden före mitt experiment kan jag se mig själv klädd i en klänning med ett långt tungt släp bestående av min egen vilja som trasslade in allt annat i sitt nät och bara blev tyngre och tyngre att bära. Utmattande och motigt alltså.
Skifte i fokus = skifte till lätthet
I och med mitt beslut att inte längre låta min egen vilja styra mitt liv, frigjorde jag mig därmed från jämförande med min framtidsfantasi/nostalgiska dröm/mardrömsscenario.
Utan detta framträdde istället situationerna så som de var. Mitt fokus hamnade förflyttade sig från mig själv till det som var på väg att utveckla sig. Vilken roll kan jag spela nu just i det som vill bli till? Jag sökte alltså snarare min uppgift än ett mål som stämde med min egen vilja.
Och det jag sökte hittade jag också. Innan ens känslan av problem hann uppstå hade får jag nästan på en gång syn på något som behöver göras, av mig eller någon som jag bör fråga. Och reaktionen i omgivningen – det som förvånat mig mest – blev totalt annorlunda. Känslan från andra har gått från avvaktande fientlighet till vänlig inställning. Även från dem som egentligen inte får som de vill.
Allt blev med ens så lätt och enkelt, och spännande, eftersom allt inte är så förutsägbart. Känslan inför varje dag är nästan lustfylld.
Det låter som magi, och så kändes skiftet också. Men det var inte magi. Jag blev helt enkel närvarande i mitt eget liv när jag släppte taget om min egen vilja. Plötsligt trädde nuet fram och en större helhetsbild än min egen syn som bestod av en värld som i stort motarbetade mig.
Ge upp sin vilja?
Och nu känner jag nästan paniken som uppstår – men ska jag bara ge upp min vilja?!! Vad blir det då av mig?!!! Det låter inte klokt!
Men tänk såhär: av alla människor jag frågat, så vill alla i grunden må bra; de vill känna sig lyckliga, älskade och de vill uppleva frihet. Och den viljan behöver du verkligen inte ge upp. Den har du fortfarande i fokus. Du slutar inte vilja att lycka och frihet ska bli verklighet i ditt liv. Du bara släpper tanken på att du vet bäst vad som kommer att ge dig detta (för handen på hjärtat – hur många gånger är du långvarigt lycklig efter att du uppnått något du kämpat för?)
Och du behöver inte göra dig av med alla tankar på något du vill uppnå. Jag har fortfarande en dröm om ett hus på landet, oceaner av ledig tid, en viss gemenskap och utrymme för mina intressen. Skillnaden är att jag inte hela tiden styr mot de drömmarna som om de vore mål – och känner mig besviken på att livet inte är så.
Snarare: om nu livet vill att jag ska jobba heltid på en statlig myndighet för att saker ledde mig åt det hållet – ja, då jobbar jag där. Och det har visat sig bli fantastiskt. Jag känner mig lycklig och fri och det var ju det jag i grunden ville. Varför ska jag då streta på för att uppnå det andra?
Jag har inte heller blivit ett ”viljelöst våp”. Tvärtom är jag för första gången mer tydlig med vad jag tänker och anser är bra. Det blir ju så om jag ser en uppgift i det som händer och agerar på den istället för något som jag tror ska leva upp till mina fantasier. Sen kanske det inte alltid blir så som jag har påpekat. Men andras argument kan vara väldigt mycket bättre än min egen idé om hur något ska bli. Och alltsomoftast uppstår en syntes av allas idéer. Framför allt är alla omkring mig så mycket mer avslappnade och gladare.
Men tillbaka till de gamla grekerna.
Är det inte intressant att deras grundbetydelse av ordet problem är just uppgift? Det låter som om de såg på världen på ett annat sätt.
Kanske var livet för dem något som gav dem en uppgift? Och med den synen blev livet en företeelse som bjöd in till själva levandet som om det bjöd in till en dans.
Men i vår moderna tid när livet har blivit ett projekt och vi alla är vår egen projektledare vill vi inte veta av sådan passivitet. Vi vill ha rodret själva, övertygade om att det är vi som MÅSTE styra mot vissa saker om vi ska kunna känna oss lyckliga, älskade och fria. Och på vägen har livet blivit svårt och utmanande – ett problem helt enkelt.
Foto: Hernan Sanchez/Unsplash