När världen skakas om gäller det att komma ihåg varför vi känner som vi gör, annars riskerar vi att vilseledas in i samma tankesystem som det som orsakar sorgen. Med rätt grund ruckas vi inte ur vårt läge lika lätt.
Konflikten i Ukraina förvärras snabbt. Det är svårt att inte ryckas med i det som händer. Och här gäller det att vara på sin vakt och inte glömma var vår sorg och upprördhet kommer ifrån, att den bottnar i en kärlek till frihet, öppenhet och mänsklig gemenskap.
Det är den kärleken vi inte får tappa ur sikte och glömma bort. Annars kan vi börja agera tvärtemot det vi håller kärt. Då kan känslan snabbt slå över i ilska och tankar på hämnd. Och allt ryskt kan färgas av tankarna. Och när vi minst anar det börjar vi känna att ekonomiska sanktioner och humanitär hjälp inte är nog, att ilskan vi känner kräver MER, och då kan vi bakvänt nog dras med i samma förakt för just frihet, jämlikhet och mänsklig gemenskap som en viss ledare just nu uttrycker, och själva börja agera som Putins krets, fast i en annan form.
Putin är förblindad av sin egen skugga, och ser ett Ukraina som bryter sig loss ur den rysk-sovjetiska normväven och vill bygga ett eget sätt att leva på som känns rätt för ukrainarna. Det får helt enkelt inte ske i Putins värld. Så fri får man inte vara.
Det vi ser just nu är en liten, liten Putin som i panik måste straffa Ukraina av rädsla för vad han själv skulle bli om Ryssland lät människor göra som de önskar med sina liv. I sin ambition att befästa sin storhet avslöjar han inget annat än sin litenhet. Ett imperiums dödsryckning?
Det här patetiska, olyckligt och sorgligt förödande utspelet med dödliga konsekvenser kan spridas om vi låter vår egna skugga väckas till liv. För ett kränkt Ego väcker lätt det kränkta Egot i Den Andre om man inte ser upp. Och då kan konsekvenserna spridas istället för att dämpas.
Så om vi inte ser upp är risken att vi snart känner en stark ilska vakna inombords. En rasande vrede som inte vill tillåta någon att ta för sig på det oförskämda sätt som Putin gör och gå sin egen väg trots att majoriteten tycker att han tappat vettet. ”Hur vågar han?”. Hat, rädsla, förakt och bitterhet kan då vrida händerna i förtjusning och göra sig redo att kliva in och förpesta våra sinnen och bidra till mindre kloka tankar.
Jag önskar verkligen att vi inte dras med i Putins slukhål av självcentrerande, kränkta och självupptagna känslor. Det finns fredliga sätt att vara bestämd på där vi inte tappar fokus på vart aggressionen kommer ifrån.
Avhumanisering är en av de mindre önskade reaktionerna som kan dyka upp i det som händer just nu. Och det är det som gnager i mig mest. Jag är rädd för medmänniskor i Sverige och hur de ska börja bete sig mot de med rysk härkomst som skapat sig ett liv här.
Med hopp om att alla kommer ihåg varför de känner sorg och bedrövelse, och att de inte tappar sina värderingar, klarsynthet och sin medmänsklighet ur sikte. Och med hopp om att jag är orolig i onödan.
Foto: Tina Hartung/Unsplash