Just nu, kring jul, är det extra tufft att vara den avvikande i familjen. Men det är ett viktigt uppdrag att vara den som inte accepterar nedärvda sätt att vara. Som vågar säga emot, som inte är tyst. Generationer av släktingar drar en lättnadens suck. Du är den de väntat på.
Alla familjer har sina toxiska nedärvda beteendemönster. Ofta är de så intimt nära att vi knappt ser dem. Vi bara gör ”så som man gör”.
Men plötsligt dyker en ful ankunge upp i släkten. En person med extra känsliga sinnen. En som hör och ser det skruvade med hur alla beter sig. En som inte kan anpassa sig.
Toxiska beteenden
Det kan råda en kvävande överenskommen tystnad vid familjehögtider. Ofta en tystnad kring det uppenbara som en släktings missbruk, sjukdom eller brott. Inte sällan handlar det om att känslor måste kvävas. Eller att ingen får bli arg av nedsättande kommentarer, att en enskild person eller kvinnorna i familjen ska tåla så kallade ”skämt” som är grova och kränkande.
Det kan även finnas nedärvda sätt att vara på som att männen kan sitta och dåsa i soffan medan kvinnorna ordnar maten och diskar upp efteråt. Eller en omedveten norm att det är okej att fälla taskiga kommentarer utan att någon sätter stopp. Och det kan drickas hejdlöst och sluta i högljudda gräl.
Människan är en varelse med en stark drift att socialisera sig in i och acceptera vilka regler som helst bara de får vara med. Alla vill tillhöra. Så de flesta finner sig till rätta i det skruvade, ofta så väl att de inte längre tänker på det. ”Det är som det är”.
Den fula ankungen
Men så föds en person in i familjen som från start är den fula ankungen. En person som inte kan blunda för vuxenvärldens elakheter, tystnad eller konstiga beteenden, som envist protesterar med ilska, ledsenhet, ångest eller som envisas med att säga det uppenbara.
Den personen får det svårt. För normens väv är slitstark. De mår förmodligen inte så bra kring högtider som jul.
Det här inlägget är till alla er som haft en sådan jul. Som kanske brutit med era familjer och bestämt er för att fira på egen hand. Eller som återigen hamnat i gräl för att ni vägrat finna er i det obegripliga. Till er vill jag säga att ni gör rätt. Ni är de som generationer av likasinnade har väntat på. Som också har velat få det sjuka att upphöra men som inte orkat stå emot.
Visst. Vi ska förlåta och försonas. Det är viktigt och det är avgörande även för vårt eget välmående. Annars cirklar våra tankar kvar och vi blir ändå inte fria. Vi behöver hitta till den attityd som det står att Jesus sa på korset om de som korsfäst honom: ”Fader förlåt dem ty de vet inte vad de gör”. För det rör sig om mer eller mindre automatiserade beteenden hos de elaka. De är troligtvis sådant som upprepas utan någon djupare tanke eller som en försvarsmekanism för att inte själv bli hackkycklingen.
Det är ok att bryta
Men även om vi försonas behöver vi inte utsätta oss. Det är friskt att vilja avlägsna sig. Ibland klamrar vi oss fast vid blodsbanden på ett märkligt sätt. Men familj kan bli det du vill att den ska vara. Samla människor omkring dig som, likt HC.Andersens saga, är svan som du själv. Du känner igen dem på att du kan slappna av, att du inte behöver vara på din vakt.
Och hör den lättnadens suck som susar omkring dig. Den kommer från generationer av människor i din släkt som lidit av samma bisarra och taskiga beteenden. Du är den de väntat på. Den som rensar upp i familjeträdet. Den som gallrar bort förvridna grenar och sjukliga utväxter och släpper in ljus och ger plats för ny blomning.
Du är välkommen precis som du är!