Livet ställer många frågor. Men framför allt är det två som vi bör söka svaret på under vår levnad. De flesta ställer sig någon gång den ena, men färre tar itu med den andra, men båda påverkar vår känsla av mening och sammanhang.
En människa har två viktiga existentiella frågor att ställa sig under sin levnad: Vem är jag? och Vem är jag i det stora hela?
Men alla kommer inte dit där tar de här frågorna på allvar. De flesta nöjer sig med att definiera sig själva utifrån rådande tankestrukturer. Och svar blir de som normen ger utrymme för. Få kommer till punkten där de ifrågasätter normen som definierat dem.
Men har vi tur börjar något skava. Då förs vi vanligtvis fram till randen av den första frågan: Vem är jag? Det inträffar ofta när något i livet skakar om oss; då vi drabbas av sjukdom, när vi skiljer oss eller när något annat händer som gör en reva i väven av genomsnittliga normer. Men frågan kan också komma krypande i trettio-, fyrtioårsåldern när många av livets mål uppnåtts och vi märker att vi inte blivit tillfredsställda.
Här har vi två val. Vi kan försöka justera oss själva inom ramen för normen. Vi kan byta yrke, partner, klädstil, livsstil. Vi kan bli rebeller, tjurigt göra tvärtemot och göra en grej av att vara anti-normativa. Vi kan också bli likgiltiga eller bedöva bort revan. Men egentligen förändrar vi inget i grunden. Alternativen bygger fortfarande på den ursprungliga väven. För att förändra något på riktigt behöver vi gå bortom förhandengivna tankestrukturer för att se vad som finns på den andra sidan.
Där kan vi börja ifrågasätta våra tankar, känslor och impulser. Vår personlighet. Var kommer den ifrån? Varför tänker jag och reagerar som jag gör? Är min reaktion verkligen jag eller en anpassning till omvärlden? Är svaret ja, kan vi börja undra vad som istället känns rätt och autentiskt för oss själva. Vi kan börja söka efter vad som slår an en resonans i oss och röra oss dit.
Ett sådant sökande in i okänd mark kan ta tid. Vi kan gå vilse några gånger och tvingas börja om igen. Det ligger i sakens natur. Vi vet ju inte ens var vi ska! Vi behöver pröva oss fram och det är alltid förödande lätt att halka tillbaka i väven av normalitet. Den är bekväm och trygg, oavsett om vi mår dåligt där.
Om vi på riktigt börjat ta den första frågan på allvar, brukar vi som Sören Kierkegaard sa, förr eller senare komma fram till nästa stora fråga: Vem är jag i det stora hela?
För autenticiteten i sig lämnar oss sällan nöjda. Vi vill mer. Vi vill större. Vi börjar söka ett svar på hur just vi kan bidra till en bättre värld. Vi vill veta vad som är meningen med alltihop och vilken roll vårt autentiska jag kan spela där. Vi vill veta i vad, i vilket sammanhang, normväven uppstår och varför och hur vi själva kan bidra till att göra den mer sanningsenlig.
Hjärtat i centrum
I centrum för de två frågorna finns vår längtan. Där finns vår sorg, ensamhet och otillräcklighet, men också vår glädje, förundran och livslust. Drivkraften är på samma gång vår själsliga smärta och lustfyllda livsglädje. Och intressant nog brukar vi peka på hjärtat när vi försöker berätta var den här längtan känns. Vi pekar inte på huvudet. Livets två viktigaste frågor är helt enkelt hjärtefrågor.
Sufismen har en vacker beskrivning av vad den här själsliga smärtan, skavet och längtan är. De säger att det är Gud som kallar oss hem. Och då ska Gud förstås som den stora helheten, det bestående och absoluta, den enda verklighet som finns.
Och nog ligger det en sanning i det talesättet vare sig man vill klä den i så stora ord som Gud eller inte. För nog är det vår själsliga smärta – vårt hjärta – som ställer de eviga två frågorna: Vem är jag? och Vem är jag i det stora hela? De frågorna kallar oss hem till det som är våra rätta jag.
Sufismens råd till dig när det värker i hjärtat är att sluta söka svaren eller tillfredsställelsen därute och istället vända dig inåt. Att frigöra dig från att bestämmas utifrån världens förutfattade meningar och istället söka bestämmelse utifrån ditt eget inre. Svaren finns på samma plats där värken uppstår – den finns i våra hjärtan. Värken är ett frö som vill bli till.
Om du följer den nyfikenhet, dragning och längtan du känner. Om du börjar leta där du känner dig driven att leta. Då kommer fröet att börja gro.
Och det finns inga vägar som är fel. Ingen kan säga till en annan att de är inne på fel spår. Allt sökande leder till samma sak. Det leder i slutändan hem till det som är sant och rätt för dig, även om du tar omvägar. Omvägarna ger ofta nödvändiga insikter.
Det viktiga är att du tagit klivet. Att du börjat lyssna på hjärtat snarare än din rationella sida. Du kanske aldrig blir färdig med frågorna under din levnad. Men du har i alla fall påbörjat en äventyrsexpedition in i outforskat land. Från den stunden kommer inte livet att vara tråkigt.
Foto: Emily Morter/Unsplash