Vi liknar gärna kärleken vid en låga? Det kan låta vackert först. Vi tänder gärna ljus och brasor och värmer oss med. Eld är mysigt. Men liknelsen börjar kännas obehaglig om vi tänker lite djupare kring vad en eldslåga är och vad den gör.
Kärlek gestaltas ofta som en brinnande låga. Men vad säger det om vår syn på kärleken? Vad är typiskt för eld?
En av de grundläggande sakerna för att en eld ska antända och hållas vid liv är att det krävs syre. Eld kräver också ständigt påfyllande av material som får den att brinna. Elden konsumerar, förbrukar syret och lämnar bara aska kvar. Den värmer förvisso, men kan också såra djupt och är farlig att komma för nära. Den kräver distans för att den inte ska sluka allt.
Om det är vår syn på kärlek, så är de en syn på kärlek som något som behöver. Som är krävande. Som slukar. Som inte får kommas för nära. Kärleken vill åt. Den vill att DU ska ge för att själv ge, och den lämnar inget av det kvar. Istället måste du ständigt ge nytt. Det är en kärlek som vilar på ”vill ha”. Och när den fått kan den ge i form av värme.
Och kanske är vår liknelse intuitivt rätt. För eldsmetaforen förklarar många av de problem som kan dyka upp i relationer. Vi grälar för att den andre inte har gett oss ”rätt” beteende. Vi känner oss besvikna, övergivna och avvisade och då falnar lågan och till slut kan den dö om vi slutar få det vi vi önskar och behöver. Vi slutar helt enkelt att ge när vi inte får och det blir en ond spiral som lätt kan bli dödsstöten för relationen.
Men jag tror en annan kärlek är möjlig. En som mer liknar vatten. Där kärleken mer är en rörelse snarare än en känsla. Där rörelsen kan väcka känslor så att vi märker att kärleken finns där. En kärlek vi kan låta oss omfamnas av, som renar och som släcker törst hos andra, som får saker att växa och bära frukt.
Vatten behöver inget. Vatten är nog i sig självt och är i huvudsak givande än tagande. För vatten står sällan stilla. Den väntar inte på att uppsökas, på att få. Vatten söker sig nedåt i sprickor, håligheter och allt som är lägre ner än sig själv, mot det som är öppet att ta emot det, som inte gör motstånd och reser fördämningar. Vatten som förångats dras till det som är kallt och omger det med ett dimmigt täcke. Och där vattnet kommer in släcks törst. Liv frodas, frön gror, stammar reser sig och växter blommar och bär frukt.
Vattnet tar heller aldrig slut. Det omvandlas och förflyttar sig. Och det är samma vatten som cirkulerat sedan vattnet bildades. Precis så kan även kärlek vara något som är outtömligt och som alltid ger eller tar emot om det uppstått torka.
Och likt vattnet börjar också kärlek tappa sin friskhet och renhet om det däms upp och försätts i stillhet, om någon försöker fånga och stänga in. Där blir kärleken verkanslös. Den blir till slut rastlös och i sin trängdhet rör den till och ser till att det börjar röra på sig igen. Ur tristessen kan vakna en lust efter andra som kan ta emot utan att stänga in; en lust att spränga fördämningen och flöda vidare.
Men kan vi vara öppna och sårbara söker sig kärleken till oss. Då behöver vi inte jaga den eller förtjäna den. För liksom vatten söker sig kärleken till det uttorkade, såriga och det som vågar visa sina brister och sprickor. För där finns behovet. Där finns rum för att ta emot dess överflödande natur.
Riktigt så brukar inte våra relationer se ut. Istället ser vi en låga som ska hållas vid liv. Och den elden vill ha det VI en gång tycker oss ha berövats i barndomen eller uppväxten. Vi vill ha det vi känner oss berättigade till. Det vi förtjänar.
Därför ger vi oss in i relationer med ett imponerande ramverk av villkor som ska uppfyllas för att vi ens ska fundera på saken. Ofta är vi medvetna om att vi har de här kraven. Det är sådant vi brukar räkna upp som attraktivt eller oattraktivt. Som vi kanske också uttalar till den andre. Men till ramverket finns även några bilagor av finstilta, omedvetna, outtalade villkor som vi tycker att andra ”borde ha förstått”, som är krav och behov hos oss själva som vi inte känner till.
En sådan relation fokuserar på ett bevakande och skyddade av rättigheter, ett bokförande av vem som gett och vem som fått. Och om vi inte får det vi vill ha slocknar lågan.
Och kanske måste det börja så. Jag vet inte. Men om vi vill ha en långvarig relation behövs mer. Det vet jag. Då behöver vi göra kärleken större. Då behöver vi släppa lös den kärlek som liknar vattnet. Den som ser oss och älskar oss för vilka vi är. Som låter oss bli del av något meningsfullt.
Vilken syn på kärlek har du?
Foto: Gleb Lukomets/Unsplash