Något behöver förändras. Men vad? En lång tids utforskande har knuffat mig över en kant och det har blivit dags att låta det jag upplevt få konsekvenser för hur jag bedriver mina samtal.
En dag måste ni välja sida.
Det sa en lärare på kursen Det existentiella samtalet på en lektion efter att ha betraktat oss en stund med allvarlig blick.
Med det, ganska dramatiska, beskedet menade han att vi någon gång måste välja mellan den existentialism som inte tror på någon mening alls och att det är upp till människan att skapa den, och den existentialism som menar att det finns en djupare mening i livet självt som väntar på att upptäckas av oss och som kan ge oss en uppgift och en möjlighet att delta.
Fram tills nu har jag hållit dörren öppen för båda möjligheterna. Därför har jag främst lett samtal på ett vis som inte tagit ställning åt det ena eller andra hållet. Men på senaste tiden känner jag att neutraliteten börjat skava allt mer. Så jag tror att den där dagen är här. Jag behöver välja väg. Och lista ut vad det innebär. Inget alls, eller något, och i så fall vad?
För jag upplever verkligen att det finns en mening att upptäcka. Inte bara för att jag känner en längtan efter att det ska vara så. Utan för att den är påtaglig. Världen allt annat än ”avförtrollad” längre, utan levande av något odefinierat och evigt som jag i grund och botten också är, och som är utgångspunkten för allt oavsett vad jag tänker om saken.
Och vad detta något ska kallas – om det ens behöver kallas för något specifikt – vet jag inte. Men jag är övertygad om att det är detta som flera av existentialisterna inom filosofin berör, som Viktor Frankl, Martin Buber eller Emmanuel Levinas. Liksom alla de mystika grenarna av alla religioner som är mer upptagna av upplevelsen av vår verklighet än av dogmer.
Paradoxernas biverkning
Främst tror jag att en lång tids umgänge med paradoxer har lett mig hit. Ett envist grävande i tingens tillstånd leder förr eller senare fram till paradoxer.
Paradoxer har den fantastiska biverkningen att de knuffar oss bortom intellektets yttersta förmåga. Det blir som att spränga en ”ljudvall” som leder in i en förståelse som inte var möjlig tidigare, då vi var fast i ett dualistiskt tänkande; att det ena eller det andra måste vara rätt.
Paradoxernas konsekvens är en bildspråkets, sinnenas och intuitionens verklighet. Och när den världen är sedd går den inte att göra osedd. Den kommer alltid att göra sig påmind. Därför blir inget längre riktigt enkelt utan komplext, motsägelsefullt och förundransfyllt.
Experimentet
Det andra som fått mig att bestämma mig är mitt experiment. Genom att överlämna mig till livet att få bli som det vill, har något blivit tydligt, som funnits där hela tiden men som jag avvisat genom olika föreställningar om mig själv och världen. Effekten var oväntad och inte det egentliga syftet med mitt experiment. Jag ville mest se om resultatet blev bättre om jag slutade välja. Och det blev det ju, fast på ett oväntat sätt; hela mitt varande ändrade sig så att också min tillvaro blev annorlunda.
Och även om den tillvaron inte är framträdande 24 timmar om dygnet alla dagar i veckan – smärta och trötthet gör att man lätt förlorar sig i gamla hjulspår igen – så är något förändrat på ett omvälvande sätt. Så pass att det behöver förändra det jag gör på något sätt. Framöver ska jag ha ögonen öppna för hur och hoppas att livet puttar mig i någon riktning.
Jag vet att det behöver förändra mina samtalsformer. Men grundmålet och fokuset behöver inte ändras. Det ska fortfarande handla om hur vi kan sluta stå i vägen för vår autenticitet och för vår möjlighet att ta del i den dans som livet bjuder upp till.
Men språkbruket kring samtalen – och här i mina texter – behöver bli mer uppriktigt. Det behöver spegla mitt vägval och existentialisterna som tror på en större mening med livet. De behöver även ha öppenheten ut mot de andliga dimensionerna av det existentiella. De som redan burit med sig det synsättet in i enskilda samtal kommer att känna igen sig, för jag har alltid använt klienternas ord och begrepp i samtalen. Andra kommer kanske bli obekväma, men jag tänker att det ska framgå tydlig i presentationen av samtalen så att man vet.
Hur tänker du?
Så hur tänker du kring mening och din roll i livets tillblivelse? Har du gjort ditt val och hur har det påverkat dig? Skriv gärna på messenger eller ett mejl. Jag är nyfiken!
Och till er som hellre föredragit ett fortsatt neutralt läge: Tack för den här tiden om ni väljer att sluta läsa det jag skriver eller att komma på mina samtal. Era tankar har varit värdefulla och de har hjälpt mig att lära mig mer om mig själv, människan och världen.