Vår utgångspunkt är för det mesta att vi människor är separata autonoma individer. Men hur separata är vi? Och hur egenbestämmande är vi? Om vi ständigt måste andas in och äta av vår planet, och om vi inte kan bli till utan samspel med andra, var börjar och slutar vi då? Mitt experiment har utmanat något grundläggande.
Den senaste tidens experiment, att flyta med i det som händer och sluta sträva efter att få världen som jag vill, har bland annat visat sig förändra människor omkring mig. Gamla sanningar tycks inte längre gälla.
Till min förvåning är folk i min omgivning, även sådana som jag uppfattade som vresiga och omöjliga, nu det motsatta. Det här har fått mig att börja fundera mer på hur hopsvetsade vi egentligen är. Och var våra Jag börjar och slutar.
Att vi alla skulle sitta ihop kan låta flummigt men är ganska konkret. Tänk bara på det faktum att vi dagligen bokstavligen behöver få i oss av omvärlden. Vi behöver syret i våra lungor. Vi behöver dricka av vattnet och vi behöver äta av jordens växter och djur. Och vi kan inte fungera utan både bakterier, svampar och parasiter i våra kroppar. Var börjar vi själva och var börjar naturen när vi hela tiden MÅSTE stoppa den i munnen och äta den? Vi är konstant genomsyrade av vår planet, annars dör vi!
Delar av vår planet tycks även behöva oss. Koldioxiden vi andas ut och gödslet vi släpper ifrån oss i form av kiss, bajs och våra kroppar blir näring för växter och bakterier. Och covidnedstängningen har också visat att vår existens är avgörande för vissa arters välbefinnande (sillgrisslan på Stora Karlsö). Troligtvis finns fler sätt vi ännu inte listat ut.
Vi är också sammanvävda med andra människor genom våra psykologiska kroppar. Utan våra gemensamma normer och tänkesätt blir vi inte fungerande individer i det samhälle vi behöver överleva i. Tankemässigt sitter vi ihop. Martin Heidegger kallade det vår gemensamma genomsnittlighet och kallade väven av tankegods för Mannet utifrån att det styr hur MAN gör och hur MAN ska tänka och säga. Mannet, normer och traditioner avgör vad vi förmår tänka och hur vi förmår ta oss fram i världen.
Vi har även den andliga, själsliga aspekten. Många religioner talar om hur vi alla egentligen är en. Taoismen, hinduismen och buddhismen ser vår köttliga tillvaro som en illusion och pekar på att vi egentligen är EN och samma. Samma sak med de mystika grenarna av islam, sufismen, och judendomens kabbala. Till och med vår egen kristendoms mest återkommande ritual nattvarden säger samma sak: ”Så är vi, fastän många, en och samma kropp.”
Lika så, om du är ateist, finns filosofiska grenar som talar om hur människan blir till i samverkan med varandra och att vi i grund och botten är frihet, men att vi genom våra val och handlingar har möjlighet att bli något särskilt.
Kvantfysiken har också visat hur vi på partikelnivå påverkar och påverkas av faktorer i ett intrikat nät som bryter med de vanliga fysiska lagarna. Alla resultat är avhängiga vilken mätutrustning som använts och vilken forskare som avläser resultatet, liksom av vilken fråga som ställts.
Så om vi nu alla hänger ihop öppnar sig ett stort ansvar för varandra. Men där finns också en möjlighet. Som kvantfysiken och filosofen Karen Barad säger: ”Particular possibilities för (intra-)acting exist at every moment, and these changing possibilities entail an ethical obligation to intra-act responsibly in the world´s becoming, to contest and rework what matters and what is excluded from mattering.”
Men för att komma dit behövs en ändrad inställning och förhållningssätt till både oss själva och världen. Vi behöver börja se den som den sammanflätade verklighet den egentligen är snarare än som stridande isolerade öar.
Kill your darlings
För att bryta vår nuvarande blick behöver vi ge upp gamla sanningar som vi är förtjusta i:
- Mitt välbefinnande är avhängigt av yttre förutsättningar
Tanken på att jag måste bli behandlad si eller så, eller att jag måste ha det eller det jobbet, eller att någon i min närhet måste säga förlåt och så vidare är en sådan ursanning.
Men mitt experiment har visat att den inte stämmer. När jag istället för att utgå från mina egna preferenser och aversioner har engagerat mig i omgivningens har allt blivit annorlunda. Mitt välbefinnande är bättre än någonsin. - Jag har bestämda personlighetsdrag – jag behöver bara hitta de autentiska.
En annan sanning som behöver utmanas är att jag måste ha vissa bestämda personlighetsdrag. Att det finns ett autentiskt jag.
För om jag omfamnar tanken om att jag blir till i samspel med andra människor betyder det ju att jag ständigt kommer att förändras, att nya saker kommer att krävas av mig, om jag byter miljö och situationer.
Kanske finns det inte EN autenticitet. Men det finns en autentisk öppenhet – som i sig, precis som för kvantfysiken, kan ”kollapsa” som ett personlighetsdrag som gäller för stunden?
Det här kan kännas vanskligt och fladdrigt. Men tänk vilken frihet det öppnar upp för oss alla, och hur mycket rimligare det låter att faktiskt anpassa oss efter den miljö vi befinner oss i. Det öppnar för att jag kan möta människor i min omgivning utifrån det som verkar bäst, och jag kan bli sådan som stunden kräver. - Att ta och förse sig är nödvändigt för att få (och att skydda sig)
Alla av oss utgår från tanken att vi MÅSTE visa framfötterna och ständigt förse oss för att inte bli utnyttjade och hamna i bakvattnet. Det är en hårt inpräntad sanning som säkert också bekräftats många gånger i vårt liv.
Men om vi nu alla hänger ihop, då blir ju att ta från planeten eller andra också att ta ifrån oss själva? Genom att börja möta och ta emot det stunden lägger framför mig har människor och välden börjat bli generösare. Jag möter mer välvilja och även oväntad hjälp som jag inte räknat med. På något sätt tycks mina behov ändå tillgodoses utan att jag behöver sträva för det. Kanske svarar världen an mot mig på ett själviskt och aggressivt sätt för att jag själv är självisk och aggressiv?
Den här biten är fortfarande på experimentstadiet. Men hittills tycks mitt engagemang i det som händer omkring mig ha den oväntade bonusen att saker löser sig av sig självt.
Låter det här för bra för att vara sant? Ja, det är absolut inget att tro på. Det behöver ses, som mäklarna skulle säga. Och det är inte lätt att prova att göra annorlunda. Det är läskigt. Men livet blir väldigt intressant och varje stund blir ny och spännande.
Jag känner att en ny grund börjat bildas under mina fötter. Kanske kommer jag i mitt experimenterande hitta fler gamla sanningar som utmanas. Jag återkommer i så fall.
Foto: Jachan Dewol/Unsplash