Är du en sådan som söker mening, en uppgift för dig i livet? Gå då åt det håll där det bränns, där rädslan väcks till liv, där ångesten vibrerar dig till gränsen mot illamående. Utsätt dig. Gör det du räds mest. Sträva tills du känner att du vill vända om och fly. Bakom det mörka obehagliga kan din styrka gömma sig, det som är ditt innersta väsen. Din mening. Ditt uppvaknande. Möt det åtminstone i tanken. Börja där. Anar du något?
I rädslorna gömmer sig en längtan. Vi vill vara fria. Vi vill frigöra oss från det vi är rädda för. Vi vill ge plats för/låta något födas som ännu inte finns.
Vet att när jag själv gjort det mest obehagliga: brutit upp ur ett äktenskap för att leva med en kvinna, klättring, fri dans, släppt kontrollen eller visat texter jag skrivit för någon, då har en stark känsla av frihet kommit över mig. Som om jag brutit mig ut ur ett skal. Jag levde i tron att jag var på ett visst vis (höjdrädd, ingen taktkänsla i kroppen, straight o s v), men det visade sig att jag inte var det.
Varje gång har tanken svindlat. Vad mer är jag inte? Vad mer kan jag bli? Som om livet handlar om att identifiera osanningar och släppa taget om dem.
Och har vi egentligen något val? Kan vi gå igenom ett helt liv och inte utmana våra rädslor? Måste vi inte till slut möta draken och kämpa mot den, precis som för Alice i Underlandet i Tim Burtons version? För vad är alternativet? Att leva ett liv som något vi inte är? Eller fast i en föreställning om att vi MÅSTE leva på ett visst sätt?
Ibland måsta man göra saker, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
– Skorpan, ur Bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgren.
Vad behöver tämjas hos dig? Vilken drake väntar? Vad borde du släppa taget om?