Är världen och vi själva verkligen det vi tror? Och har den psykologiska termen projektion en större påverkan på vårt liv än vi anar? Så pass att vi får ett helt annat liv om vi kan frigöra oss från våra projektioner?
Sigmund Freuds begrepp projektion är väldigt användbart (även flitigt använt av Carl Jung). Det tycks förklara många viktiga saker som kan pågå i vårt psyke. Mitt experiment – att lämna över mig till livet och flyta med i det som händer – har dessutom visat att projektioner verkar dominera det mesta i vår tillvaro, inte bara hur vi uppfattar människor. Projektioner tycks bokstavligen färga hur världen ser ut för mig.
En självförsvarsmekanism
Tendensen att psykologiskt projicera brukar beskrivas som en försvarsmekanism och är ett beteende där vi ”klistrar” en av våra egna oönskade egenskaper på någon annan. Vi kan till exempel ondgöra oss över att en kollega är aggressiv trots att vi själva är aggressiva mot andra (eller oss själva). Det kan också vara så att vi undanrycker aggressionen och låter den få utlopp som något helt annat, gråt och ledsenhet exempelvis.
Projektionen, det vill säga att förflytta det vi ogillar hos oss själva till en annan person, hjälper oss att skapa en distans som besparar oss skammen att själva besitta egenskapen. Genom att också prata om den andre högt förflyttar vi dessutom samtidigt alla andras uppmärksamhet mot den person vi anklagar och klarar oss därmed från att människor i vår omgivning ska upptäcka att vi är dåliga på samma sätt. Det syftar också till att dölja för oss själva att vi är på det viset.
På samma sätt kan vi projicera goda egenskaper på andra. Oftast sådana vi förnekar att vi själva har eller inte kan tro att vi besitter. Vi kan se upp till vältaliga, goda, handlingskraftiga människor utan att förmå se att vi själva kan tillåta oss vara likadana.
Du är också väl medveten om när någon projicerar på dig. Det känns ofta orättvist och kränkande. Men det kan också handla om att någon beundrar dig för något du inte kan erkänna att du har själv. Och då är det lätt att känna sig som en bedragare.
Men jag tror att inte att projektionerna stannar vid personliga egenskaper. Jag tror att de så gott som omfattar allt i vår relation till världen och oss själva.
En självklarhetsmekanism
En av de mest förvånande effekterna av mitt experiment har varit att människor plötsligt blivit annorlunda i min omgivning. Det tror jag har att göra med att jag inte längre projicerar min ”egen skit” på dem. Det som varit förvånande är att tillvaron och världen inte längre framstår som så hopplös och hemsk som jag tyckte att den gjorde tidigare.
TROTS orättvisor, utsatthet och ondska, är världen en möjlighet att svara an till den. Den BJUDER hela tiden IN mig att spela roll, i varje liten stund, varje dag. Men så länge jag projicerade bilden av en värld som avvisar mig och som var fel på en mängd olika sätt SÅG jag inte inbjudan att delta och vara en avgörande pusselbit i det stora hela. Det var snarare JAG SOM AVVISADE världen och människorna i den.
Nu, om jag ser ett problem, kan jag agera, lyssna och föreslå en lösning som jag tror fungerar bättre om jag känner att det kan göra skillnad. Och är någon rent elak, girig eller egoistisk mot mig kan jag bemöta det med tydlighet och på ett sätt som värnar det jag känner är viktigt. Det vågade jag inte tidigare, för jag trodde inte att jag kunde, och jag var övertygad om att andra människors vrede skulle tillintetgöra mig.
Och här, i den här skillnaden, uppstår magi.
Det jag tidigare sett hos andra, finns inte där längre. En person som avfärdar en idé jag föreslår, är plötsligt en person som avfärdar en idé och inte någon som avfärdar mig.
Jobbiga känslor av kränkthet och värdelöshet som tidigare krupit fram ur sin håla, stannar snällt kvar där. Istället kan jag höra hur jag provar ett nytt sätt att förklara varför jag tror på min idé och hur den skulle göra situationen bättre.
Experimentet har även förändrat hur jag ser på naturen. Hösten, med alla träd som tappar sin forna glans, är inte längre det döende mörker som jag kunde se förut, utan jag ser träd som villigt släpper taget om det som varit för att de litar på att solen snart skiner igen.
Inte ens en terrorattack i Norge är lika svart som förut. Jag ser hopplösheten och det hemska, men jag ser också bristen som terroristen har formats ur och hur vårt sätt att leva och vårt samhälle kan forma människor som tycker att dödande är berättigat, eller ett samhälle där vi inte tar hand om människor som söker hjälp för att de har sådana tankar. Och jag ser hur jag kan bidra, här och nu, i bemötandet av människor i min omgivning.
Mitt experiment, där jag slutat projicera mina preferenser och ogillande på världen, verkar alltså öppna upp för att människor och världen blir en bättre plats, eller att den åtminstone blir tydligare i den meningen att jag ser bättre vad grundproblemet är och vad jag kan göra.
Att släppa kontrollen blir alltså på så sätt något som öppnar upp mot ett klarare seende i motsats till projektionen som istället ”klistrar” en önskad idealvärld på allt och alla. Plötsligt ser situationer ut som de är. Tidigare var de starkt färgade av hur jag VILLE att de skulle vara (ja, jag ville uppenbarligen även negativa bilder).
Det som behövde förändras var alltså inte livet – utan du och dina tankar. Men jag tror att det är svårt att sluta projicera bara för att du tänker att du vill sluta.
Min erfarenhet är att inget hänt förrän jag börjat agera som om världen och andra människor är något att lyssna på och lita på. Ingen bok i filosofi eller andlighet har lyckats ändra något så drastiskt. Det krävdes istället ett slags ödmjukande. Ett överlämnade. Tillit kanske. Något som snarare satt i hjärtat än i tanken.
”What you see is what you are. There is a symbiosis between the mind and the heart of a seer and what they pay attention to.”
RICHARD ROHR
Vill du läsa mer inlägg om experimentet hittar du dem här >>.
Foto: Colin Loyd/Unsplash