Två veckor in i experimentet börjar saker hända. Både fantastiska och läskiga. Att inte låta min egen vilja styra längre, var lättare än jag trodde. Och jag har fått syn på spännande saker!
Jag skrev i tidigare inlägg att jag tänkte vänta med att starta mitt experiment tills jag läst en bok som jag beställt. Så blev det inte. Plötsligt märkte jag att experimentet börjat och det var bara att hänga med.
Det jag bestämt mig för att prova är att låta livet styra. Det innebär att jag försöker att inte lyssna på mina rädslor och egna personliga preferenser om hur saker borde vara. (Du kan läsa mer om varför jag vill prova detta här >>).
Det jag inte var beredd på är den enorma skillnaden som märktes på en gång. Hela jag slappnade av och det verkade också världen omkring mig göra. Saker framstår nu i ny skärpa. Och med det menar jag att det är lättare att se vad som är det rätta att göra i varje given situation som utvecklas framför mig.
Skärpan har kommit när jag blivit väldigt medveten om hur min inre röst och mina känslor skymt blicken tidigare. De har styrt hur väl jag förmått att se omvärlden och lyssna till den. Istället för att se det som behövs, har jag sett mitt eget behov att bli bekräftad och att inte bli avvisad. Och jag har valt, styrt och strävat utifrån detta. Och det har i mångt och mycket blivit bra, men det jag upplever nu är fantastiskt.
Ett litet, men tydligt, exempel är att jag lagt märke till hur jag har prioriterat bland mina dagliga arbetsuppgifter tidigare. Jag har helt enkelt valt att göra den uppgift som jag tror skulle väcka mest ilska hos en viss person om jag missat att göra den. Jag har därmed inte tänkt klart kring vilken uppgift som är nödvändigast att göra för platsen där jag jobbar.
Experimentet har också ganska omgående konfronterat mig med något läskigt. Något som hotar ett intresse som jag älskar. Det är som att livet vill testa hur seriös jag är i mitt överlämnande: Är du villig att offra något du älskar?
Och det här känns skit på ett plan, men samtidigt känner jag att jag litar på livet på ett helt annat sätt nu, så jag har sagt ja till det som utvecklats, även om det innebär att jag behöver släppa greppet om något jag älskar. Vi får se hur det blir och ännu kan jag inte dela några detaljer kring det här.
Slutligen. Det sista jag kan berätta så här långt är att friden och glädjeruscherna som kommer i samband med att jag ger mig i kast med det som utvecklas utan att fastna i mitt eget inre motstånd är obeskrivlig.
Jag tror att jag på riktigt begriper Rumis kända citat för första gången: ”Bortom rätt och fel finns ett fält. Vi möts där”.