Vi säger ofta att vi vill klä oss personligt och ha ett personligt hem. Med det brukar vi mena unikt för oss. Men hur unikt är det egentligen? De flesta av oss imiterar ändå i slutändan det som normen säger att vi bör göra. Har du koll på när du imiterar? Och varför är autenticitet viktigt?
En av människans viktigaste förmågor när hon föds är den att imitera. Noggrant observerar vi vår omgivning som små. Vi vill förstå vad världen är och hur den fungerar, och hur vi kan göra den till vår. Vi börjar göra likadant.
Steg för steg börjar vi släppa barnets egensinnighet och iklär oss den vuxnes ”rätta sätt” att göra saker. Vi målar inte längre himlen rosa utan blå. Vill inte längre ha prinsessklänningen när vi går ut. Vi skrattar åt det man ska skratta åt och tar lagom mycket kakor. Rösten sänks till det lämpliga läget och vi slutar springa. Vi slipar helt enkelt av våra fasoner som inte matchar omvärlden.
Den här utvecklingen ingår i själva människoblivande och är helt i sin ordning. Och det är absolut så att det finns områden där imiterandet är på sin plast. En arbetsgivare anställer dig ofta för att du ska följa en given modell. Det kan alltså vara viktigt att kunna göra lika. Samma sak med vissa traditioner, där finns en trygghet i att göra som vi brukar. Det är alltså inte alltid läge att tänka nytt.
Men med mer harmlösa saker som hur vi klär oss, inreder och vad vi gör på vår fritid? Där kreativiteten är i centrum?
Varför är autenticitet viktigt?
Sören Kierkegaard var väldigt envis med att tvinga människor att tänka själv. Han kunde stoppa folk på gatan i Köpenhamn för att fråga kring deras val. För honom var det en skymf mot gud att inte släppa fram det som var autentiskt. I en modern ateistiskt tankevärld kan det kanske sägas motsvara att imiterandet är en skymf mot evolutionen? För evolutionen skulle avstanna om alla gjorde exakt lika.
Men det går också lyfta ner frågan på ett rent vardagligt plan. Kan meningen med livet vara att upptäcka det som är autentiskt för en själv och omsätta det praktiskt på något vis? Alltså att det är viktigt att inte bara vara människa i någon slags allmänmänsklig betydelse, utan att även träda fram som just den människa bara DU kan vara för att livet känns bättre då.
Så upptäcker du när du imiterar
Men det är svårt att tänka nytt och att hitta vad som är autentiskt hos en själv. När vi väl socialiserats in i samhället är det ju med den blicken vi styr vårt handlande. Ett viktigt första steg är att undanröja det som hindrar ditt autentiska jag, och det är att upptäcka när du själv imiterar.
Framför allt är det två saker som du bör ha koll på som kan vara tecken på att du imiterar:
- Jämförelse
Själva kärnan i imiterandet är att jämföra det du gör med det någon annan gör. För att du ska kunna göra samma, behöver du göra lika. Lägg därför märke när dina tankar gör värderande bedömningar. Ord som ”inte lika”, ”bättre”, ”jag gör inte så”. Ofta sker det här flyktigt. Ibland kan det även vara knutet till en stark känsla snarare än ord. Eller en lång ihärdigt granskande blick. Men alltid följt av ett tungt allvar. Jämförandet bottnar i barnets förmåga och är i sig oskyldigt, därför kan jämförandet också komma med en känsla av barnslig oskyldighet, nästan som beundran fast på håll.
Jämförandet och imiterandet kan vara berättigat. Men fundera gärna en stund först på om det är ett läge där det är viktigt för att du vill det, eller för att du inte riktigt tänkt själv.
- Inspiration
Inspiration är bedrägligt. När vi ska skapa något nytt brukar vi ofta säga att vi är inspirerade. Själva ordet kommer från latinets in spiro, det vill säga att vara i anden, att något gudomligt gripit tag i oss.
Men även här kan det egentligen handla om lusten att imitera. Du kan ha sett en möjlighet att göra likadant och tänkt att om du lyckas kan det leda till samma typ av uppmärksamhet som den du inspirerats av har fått. Så var uppmärksam när du sett något på teve, sociala medier eller tidningar som gör dig inspirerad.
Ställ dig frågan om din inspiration verkligen kommer inifrån. Är den en känsla som du inte riktigt vet var den kommer från? Är det något som slog till som en tankeblixt och väckte en stark lust att agera? Eller vet du innerst inne att du har en förebild för det du vill göra?
Och som sagt tidigare. Att arbeta utifrån en förebild är inte alltid fel. Men se till att du gjort ett grundligt val om det är lämpligt eller inte, och om det är något du vill.
Min egen upptäckt
Jag har själv fastnat i imitation när det kommer till kreativt skapande. Som yngre älskade jag att teckna och måla. Men när jag började läsa konstvetenskap slutade jag. Alla stora konstnärer hade ju redan målat allt så bra, så varför skulle jag fortsätta kladda?
Men för några år sedan återupptog jag målandet. Jag såg en Miróutställning i Barcelona och blev helt tagen av en längtan att själv få använda färg. I hans målningar finns en lust som inte liknar någon annan. Det han gjorde var helt nytt då. Jag sökte upp en butik med konstnärsmaterial i Barcelonas gamla stadsdelar och köpte med mig penslar och färg hem till Sverige.
Ganska snart sprang jag in i jämförandet. Inte med Miro, utan jämförandet med det som ser ut som konst ska. Och jag upptäckte att den inspiration jag kände efter att ha tittat på instruktioner på YouTube för att lära mig materialet, nog snarare handlade om en lust att imitera.
Motviljan och prestationsångesten från när jag var ung vaknade igen. Men nu visste jag att det finns en viktig process här som jag måste igenom, ett slags ljudvall att bryta. Så jag upprättade en ”wall of shame” i trapphuset på väg ner i källaren. Allt jag skapade skulle upp där. Jag behövde vänja mig med att se och acceptera saker så som jag gjorde dem.
Jag fortsatte också att söka efter det som kändes rätt inombords. Kladdandet och experimenterandet blev vilt. Ibland var resultatet så fult att det var smärtsamt. Men jag fortsatte.
Ganska snart upptäckte jag att min kropp vill göra stora rörelser. Jag vill dra, skrapa och stryka ut snarare än pensla på färg. Min verktygslåda innehåller fler murnings-, tapetserings- och kaklingsredskap än penslar. Känslan i kroppen har fått vägleda.
Idag hänger mina skapelser på väggen i snart alla rum. Det liknar inte Konst, men är mer konst än de imitationer jag gjort förut. Och själva målandet fyller mig med glädje. Målandet är stunder där jag glömmer bort mig själv. Jag upplever flow. Och det blir faktiskt bättre om jag följer mina egna impulser än om jag försöker imitera – då blir det alltid pannkaka. Därför fortsätter jag följa känslan, så får vi se vad det blir av alltihop. Livet har i alla fall blivit rikare!
Foto: Robert Balog/Pixabay