Du kanske har hört att vi ska akta oss för att bli uppblåsta och snorkiga. Att högmod är farligt och själviskhet är skamligt. Men är det verkligen vårt största problem? Är det inte snarare att vi förminskar oss själva?
När vi kliver in i vuxenheten, och kanske till och med tidigare än så, får vi höra av omvärlden att vi är för mycket. Att vi ska lägga band på oss. Det sägs att vi är för högljudda. För glada. För nyfikna. För pratiga. För risktagande. För arga. För fnittriga. För ledsna. Vi får helt enkelt höra att vi är FÖR MYCKET.
Och till viss del är det i sin ordning. Som barn behöver vi lära oss gränser. Vi måste få upp ögonen för att våra ord och handlingar har konsekvenser. Vi måste lära oss hänsyn. Men tuktas inte mycket av vår själ och passion bort i samma ”kalibrering”? Ibland så pass att vårt problem snarare är det motsatta; vi blir istället ALLT FÖR LITET.
Tuktandet av ens myckenhet kan kväva det den existentiella psykologin kallar LIVSKÄNSLA, vilket är den passion och livslust som vi alla bär inom oss som får oss att känna oss levande, den som brukar vara så synlig i barn och som GER ENERGI snarare än tar.
Människan slår lätt över och gör MER än vad som behövs. Och själviskhet är bedrägligt. Det du gör för andras skull, för att de ska acceptera och gilla dig, är det verkligt egocentriska. Det vilar på din polerade självbild som Carl Jung kallade för personan. Det verkligt själviska – att göra det som kommer från Självet, som var Jungs namn på vårt autentiska jag – är något fint och en tillgång för oss själva och världen. Och högmodet är väl att tro att du kan styra vad andra tycker och tänker om dig?
Så vet du om du förminskar dig
Om du ofta känner tomhet i din vardag, eller en känsla av tyngd och stramhet i sällskap av andra människor på arbetsplatsen eller på fester; handlar det kanske om att du lägger alltför mycket band på dig själv. Fråga dig själv vad du är rädd för? Undersök dina tankar, känslor och föreställningar som är knutna till situationen. Det handlar om att hitta din inre passivitet och känna igen när den slår till.
Du vet att du förminskar dig om du bjuds in till att göra saker som känns roliga som du säger nej till ändå. Eller om du känner dig orolig för att säga ett skämt eller berätta om något. Eller anstränger dig för att tala samlat eller skratta lågmält. Samma sak om du skulle vilja klä dig i ett färgstarkt, knasigt plagg men du vågar inte. Eller om du håller tillbaka ett kreativt förslag på jobbet av rädsla för hur det ska tas emot.
Då har du tappat din MYCKENHET, som den galne hattmakaren säger till Alice i Alice i Underlandet. Och du må bli uppskattad för att du är flexibel, behaglig, följsam, lagom och förutsägbar. Men är det värt det?
Som vuxen kan du förstå konsekvenser på ett sätt som barn inte kan. Så varför inte släppa fram dig själv nu? Nu är du mogen att TA ANSVAR för din myckenhet. Och ett sådant ansvar är mycket bättre för dig själv att ta än att ta ansvar för andra människors svårighet att hantera den du är. Det första är mindre utmattande än det sista.
Här kan du läsa om din inre passivitet som är alla sätt som du kan förminska dig på.
Så gör du om du glömt din myckenhet
Kanske har du glömt bort vad din myckenhet var. Men oroa dig inte. Det klarnar om du bara slutar med allt som hindrar dig; tystnad, passivitet, självkritiskt tänkande, att undvika roliga möjligheter, slötittande på sociala medier eller teve.
Börja smått om det känns för övermäktigt. Välj ut ett område och lev ut det som tränger på. Hejda en begränsning i taget om du skräms av det du släpper fram.
Syftet med ditt liv
Många söker med ljus och lykta efter något som ger mening i tillvaron. Men söker då främst bland det som omvärlden tycker är ”lämpligt” och inte bland den myckenhet vi ofta tryckt undan. Trots att det unika som bara DU kan tillföra troligtvis väntar bland det du dämpat så länge att du kanske glömt bort det.
Men tar du dig tid att lyssna noga inåt kan du få fatt i lusten och impulsen att göra något. Fortsätt gå åt det hållet (Följ din Bliss/hänryckning, som Joseph Campbell sa) och du kommer med all säkerhet att hitta det som är just DIN myckenhet. När du glömmer tid och rum vet du att du hittat den!
”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”
Edith Södergran, ur Septemberlyran, 1918
Foto: Naomi Suzuki/Unsplash