Människan lägger enormt mycket kraft varje dag på att försöka vara på ett visst sätt. Samtidigt kämpar vi också hårt för att INTE vara på olika sätt. Så för att inte bli helt utmattad; se till att den du försöker vara verkligen är du!
Urvalet i persongalleriet av karaktärer människor vill vara är stort. Vi kan vilja vara den goda modern, den hjälpsamma kollegan, den som vet, den lyssnande vännen, den uppoffrande, den välklädde, den trendige, den vänlige, den medvetne, den upplyste, den generöse.
Carl Jung kallade den här delen av vår personlighet för personan. Den är formad utifrån ideal i vår samtid, i vår kultur, i vår familj och från vår vänskapskrets. Men idealen har alltid en baksida. Som en svans följer automatiskt skuggan. När vi vill vara något, vill vi samtidigt alltid INTE vara något annat. Skuggan består alltså av raka motsatsen till idealen. Om vi exempelvis vill vara hjälpsamma, så är hjälpsamhetens skuggsida ohjälpsamhet eller själviskhet.
Att upprätthålla den här tudelade personligheten är ett heltidsjobb. Vi kan aldrig slappna av. Inte så konstigt att vi tycker att det är jobbigt med sociala sammanhang när det är så mycket att leva upp till och att hålla koll på!
Är idealen du?
Carl Jung menade att sanningen är att vi är allt. Varje människa bär potentialen till alla egenskaper. Det är för att det finns situationer där det vi vanligtvis kodar som dåligt är det enda som kan leda till gott. Raseri och ursinnig vrede kan exempelvis i extrema lägen vara nödvändigt för att försvara både vårt eget liv och våra barns. Där leder aggression till ett bevarande av liv som vi bryr oss om (extremt exempel, men förklarar Jungs tanke).
Men den nödvändiga socialiseringen har gjort att vi som flockdjur behöver lägga band på vissa sidor om vi ska få vara med i gemenskapen. Vi kan inte gå runt och vara aggressiva om vi vill leva ett lugnt liv med en trygg samhörighet. Därför gör vi vår tudelning i en god sida och en ond sida.
Problemet är att den kostymen ofta blir alltför trång och utmattande att upprätthålla. Vi blir också, i tudelningen, omedvetna om våra dåliga sidor. Det ger oss ett icke-ödmjukt högmod som gör att skuggan kan pysa ut omedvetet (våra anhöriga brukar ha bättre koll på våra skuggsidor än vi själva och pekar ut den när de kritiserar oss).
Vi får ofta inte syn på oss själva ordentligt förrän vi trampat rejält snett. Och då, när vi fallit från våra höga hästar (ideal), ofta genom en upplevelse som väcker skam, ångest och obehag, klarnar vår blick för en stund. Då är vi mottagliga för att se oss själva. I den jobbiga upplevelsen finns för första gången verklig valfrihet. Att ha fått syn på dina omedvetna osmickrande sidor ger dig valmöjligheter.
Övning: få syn på din persona och skugga
Men det går att börja forska i din persona/skugga innan du klivit snett också. För att få syn på ideal och mindre smickrande sidor kan du göra en enkel övning jag ibland gör med klienter.
Dela upp ett A4-papper i två spalter. I den vänstra spalten skriver du vad du strävar efter att vara (en egenskap per rad), exempelvis god, omsorgsfull, stark, rättvis. Ansträng dig för att även ta med mindre okej persona-sidor som hjälte, smartast, perfekt o s v. (Det är bara du som ska se pappret, så vem försöker du lura?).
Ibland kan det hjälpa att formulera idealen som saker som ”man” ska göra: ”man” ska vara snygg, ”man” ska vara behaglig, man ska vara lyckad, trevlig o s v. Då får man lättare syn på de kollektiva normerna som är samhällets, kulturens och släktens ideal; det som Martin Heidegger kallade Mannet.
När du fyllt vänster spalt och känner dig nöjd (brukar se ut som en blandning mellan ditt CV och listor du kunde ha gjort i din dagbok när du var 14 år). Då börjar du fylla i höger sida. Där skriver du på varje rad motsatsen till vad det står i vänsterspalten. Alltså står det omsorgsfull skriver du slarvig, vårdslös, hafsig, försumlig, tanklös, nonchalant eller vilket ord som dyker upp först. Och står det behaglig skriver du obehaglig, skrämmande, dryg, besvärlig eller det som känns rätt.
I högerspalten kan du läsa dina skuggsidor. Lägg märke till att den första reaktionen nästan alltid är; sådär är minsann inte jag! Kom ihåg att skuggsidorna är omedvetna; på ett eller annat sätt kommer de till uttryck. Börja studera dig själv. I vilken form kan din vårdslöshet komma fram? När kan du bli dryg eller besvärlig?
Passa också på att fundera över vilka personer du brukar anklaga för skuggsidorna som står i högerspalten. Carl Jung sa att ett av sätten som skuggan kommer fram är genom projicering, d v s att vi anklagar andra för att vara det vi inte själva vill vara. Vi kan bli oproportionerligt irriterade på just de här egenskaperna. De kan vara våra triggers när det gäller andra. Personerna kan visserligen uppvisa just detta, men du skulle kanske inte ha känt igen det om inte du också var sådan. Ni vet uttrycket: it takes one, to no one.
Prova det här istället
Poängen med det här inlägget är att egentligen inte att du ska göra en ny lista med ideal du nu ska försöka leva upp till. Det vore ju att fortsätta upprätthålla splittringen mellan en persona och en skugga. (Min ingress var mest ett klickbete för att locka din självförbättringspersona att läsa det här…). Jag vill hellre peka på det Carl Jung sa, att vägen ur är att acceptera att vi är både ont och gott, och med det kan vi börja slappna av.
Då inträder det Jung kallade den transcendenta funktionen. Han menade att vårt undermedvetna (skuggsidor) bara är så mörkt som vi försöker vara ljusa (personan). Det undermedvetna är alltså kompensatoriskt.
Exempelvis; om vi försöker vara goda, ligger alltid en ondskefull sida och lurar i skuggan. Om vi däremot accepterar det onda som ett av våra personlighetsdrag (alltså blir medvetna om hur exakt detta ser ut hos oss), sker en neutraliserande effekt där vi tar ”udden” av det onda. Det blir ofarligt och icke-aktivt. Lite grann som det gamla ordspråket att om man drar fram trollen i ljuset så spricker dem. När vi ser vårt beteende verksamt kan vi för första gången hejda det, istället för att det ”bryter fram” omedvetet.
Först låter det här läskigt. Jag vet. Vi är så tränade att anstränga oss att vara goda och att inte vara onda, att det känns som om ett dödligt monster ska tränga fram om vi slutar sträva. Men det som händer är att i vår avslappnadhet infinner sig en större närvaro för det som verkligen händer. Och en större medkänsla för både dig själv och andra. I det tillståndet behöver du inte anstränga dig för att vara god. Det faller sig naturligt.
Det enda sätt du kan få veta om det Carl Jung säger är sant är att prova.