Coachande ledarskap passar de flesta. Men för sådana som jag, med duktighetskomplex, kan det vara förödande. Idag handlar det om en ledarstil som kan orsaka mer skada än gott för vissa. Och hur de med duktighetskomplex många gånger motarbetar sin egen längtan.
Coachande ledarskap är en metod för att få medarbetare att växa och ta mer ansvar. Den bygger på dialog där chefen uppmuntrar personal att tänka själv och att ta egna initiativ.
Ledarstilen vill bryta med ett gammeldags kreativitetsdödande sätt att ge order. Och det är en god tanke. Ledarstilen passar många, men problem kan uppstå när den möter sådana som jag, med duktighetskomplex, som tror att de alltid måste reda ut sin skit själv, och stå i täten när det kommer till prestation.
De gånger när jag, efter mycket vånda, till slut bitit ihop och vänt mig till chefen och mötts av den coachande ledarstilen, har det varit som att ge droger till en missbrukare. Det har inte slutat bra, liksom det säkert inte heller har för många andra som sjukskrivits p g a stressreaktioner eller utmattning.
Duktighetskomplexet
Alla Duktiga Flickor (ja, arketypen kan appliceras på män också) är inte lika, men många är säkert som jag: tanken att be om hjälp slår mig inte förrän jag verkligen har prövat och utrett alla de sätt jag själv kan komma på. Jag vill gärna lösa saker på egen hand och tänka ut allt själv. Det ingår i min idé om duktig. Jag vill leva upp till en föreställd förväntan från andra, och gärna helst överträffa den.
Visst är det stolthet inblandat, men också en ganska sorglig övertygelse om att jag är obetydlig och intet – särskilt om jag behöver hjälp.
Det här sättet att vara har såklart gjort mig uppskattad på arbetsplatser. Chefer vill ha självständiga medarbetare. Men när arbetsbelastningen blivit för mycket och när jag äntligen insett min begränsning och gått till chefen för att få hjälp, har det varit förödande att möta det coachande ledarskapets välvilliga frågor: Vilka möjligheter ser du? Vad vill du göra i den här situationen?
Detta tillbakabollande av min vädjan om hjälp (som suttit långt inne), som i all välmening är tänkt att få mig att växa, blir istället en slutlig bekräftelse på att ingen någonsin kommer att hjälpa mig för att ingen vill det: jag är ensam och alla mina problem är mina egna att lösa.
Och på något sjukt vis gillar vi ju alla att få våra sanningar bekräftade, eller hur? Så naturligtvis har jag backat undan de gångerna och på ett masochistiskt vis gottat mig i den bitterljuva sötman som bara den som fått rätt kan känna: en kusin till martyrskapet.
En annan inbyggd risk i mötet mellan det coachande ledarskapet och duktighetskomplexet, är att en coachande ledare ska uppmuntra och bekräfta allt bra som medarbetarna gör. Detta kan bli ännu en källa till det bekräftelseknarkande som driver en Duktig Flicka rätt in i väggen. För inget beröm kan någonsin tillfredsställa den inre bekräftelsedraken! Hon vill alltid ha mer!
Ett annat coachande behövs
För att minska den här gruppens orsaker till utmattning och stressreaktioner behövs vissa justeringar i den coachande ledarstilen. Framförallt behöver chefen bryta den envisa självständigheten och övertygelsen om att Duktiga Flickor måste lösa allt på egen hand. Men de här personerna kan också behöva nyktra till med lite välbehövlig berättigad kritik och feedback, på ett sätt som lär en öva på känslan av att ha gjort fel, eller att ha misslyckats.
När en Duktig Flicka ber om hjälp, så hjälp! Du kan säga: ”Jag ser din ansträngning för att lösa uppgiften, men med fler som tänker blir lösningarna vattentätare.” Ordna avlastning. Erbjud dig själv till att tänka ut lösningar eller tilldela mer personer som faktiskt jobbar med frågan. Du kan faktiskt också, om du märker tecken på utmattning, bli lite gammaldags och fatta ett beslut åt personen.
För att erbjuda tillfällen att öva på känslan av att inte ha levt upp till någons förväntan kan du säga: ”Du gör ett fantastiskt bra jobb (infoga gärna konkreta exempel på det), men det här blev inte riktigt bra., men det gör inget, ingen kan leverera på topp jämnt, inte ens du.”
Ge inte heller alltid de krångligaste uppgifterna till de här personerna. De kan behöva både vila, men också utmana sin stolhet ibland. Säg något i stil med: ”Jag vill att du gör det här, men lägg ingen stor energi på det. Gör det halvbra. Det är inte mer än ett rutinjobb.”
Personen behöver att du speglar och ifrågasätter de hårda krav som hen ställer på sig själv. Kanske behöver du även skicka personen på en kurs för att öva på att utmana andra sidor av sig själv än presterandet: exempelvis gränssättning och sin lätt uppblåsta självbild.
Nu tänker säkert vän av ordning, att det inte är en chefs uppgift att jobba på medarbetarnas självbild. Men om du nu anställer människor, är det just deras självbild du också anställer. Och om den ställer till problem, så är det inte mer konstigt att vilja fixa den, än att fixa en krånglande kopiator. Men kanske är det HR-avdelningen som ska släppa arbetet med alla policys och arbetsplatsenkäter och börja jobba med detta istället? Och chefen kan få leda och fördela arbetet?
Inse att du bekräftar din egen sanning
Och till personer som lider av duktighetskomplex (som jag): många gånger skapar du känslan av ensamhet och övergivenhet själv genom att inte sträcka ut en hand till omvärlden. Om du alltid går runt med stålpansar och beter dig som något slags superhjälte, varför ska någon då erbjuda sig? För vem räcker ut en hand till någon som inte verkar behöva den?
Du har helt enkelt skapat en strategi av att överge dig själv innan någon annan hunnit göra det, för att inte uppleva känslan av att bli avvisad. Ett svårt fall av s k confirmationbias alltså; du ser en bekräftelse som du själv målat upp.
Fråga dig också om du verkligen vill bli hjälpt?
För som Sören Kierkegaard pekade ut kan stoltheten stjälpa oss om vi är övertygad om att när vi tar mot hjälp tappar vi kontrollen och vårt eget värde:
”Blir han hjälpt på det och det sättet, ja, då vill han bli hjälpt. Men när det i djupare mening gäller frågan om att få hjälp… då känns det förödmjukande att behöva ta mot hjälpen obetingat på vilket sätt som helst…”
Sören Kierkegaard, Ur Sjukdomen till döds