Säsong 4 av Handmaid´s Tale har börjat. Och jag ser en genialisk uppgörelse med den Duktiga Flickan. Serien har utvecklats från dystopisk skildring till att också bli en fantastisk beskrivning av hjältens resa och Jungs teorier i en feministisk tappning. Se den! Lev den!
Säsong 4 av Handmaid´s Tale har börjat. Och det drar ihop sig och det drar ihop sig så jäkla bra! Och har du inte sett, men vill se, så läs inte mer här. Spoilervarning alltså.
Säsong 3 var inte jättebra. Men nu fattar jag att den var en nödvändig upptakt till säsong 4 där berättelsen blommar ut i en uppgörelse med den Duktiga Flickan som en modern arketyp. Den är en uppmaning om att bli hel och om att våga vara hela ens potential om det behövs; att växa upp från den Duktiga Flickan till en Kapabel Kvinna.
Den Duktiga Flickan är behaglig, foglig och vill göra alla nöjda och glada. Hon tar ansvar för alltings ordning och andras känslor. Sist av allt tar hon hand om sig själv. Men i hemlighet väntar hon på räddning utifrån: att någon ska se henne och ge henne det beröm hon förtjänar och har väntat på. Hon gör ju allt rätt – när ska någon se det!?
I avsnitten hör jag Simone de Beauvoirs uppmaning eka om att kvinnor måste börja se sig själva som det första könet. Och jag ser Joseph Campbells hjältens resa beskrivas fast i en feministisk tappning alá 80-talsklassikern Kvinnan som slog följe med vargarna skriven av den jungianska analytikern Clarissa Pinkola Estés.
Men vi tar det från början.
En beskrivning av det mänskliga psyket
Serien har vunnit mångas intresse för hur den beskriver en framtida dystopi som återgått till en värld där männen och religionen har all makt, och där kvinnor återigen blivit objekt och tjänarinnor. Men den stora behållningen ligger i hur serien beskriver ett långsamt uppvaknande hos huvudkaraktären June, och hur den skildrar förvandlingen inuti henne.
Till en början är hon passiv i sin fångenskap. Hon försöker finna ljusglimtar i den trånga värld hon tvingats in i. Hon slits sönder av längtan efter äldsta dottern Hanna och så småningom om också efter den nya oönskade dottern som hon tvingas producera till Anföraren Fred och hans fru Serena Waterford. Och över det hela hovrar Aunt Lydia som har som uppgift att hålla ordning på tjänarinnorna.
Junes berättelse är en beskrivning av det mänskliga psyket som försöker anpassa sig till sin omvärld. Männen och religionen är symboler för Ordningen; de inre övertygelser och tänkesätt som tämjt dig och som du tror att du förväntas leva efter.
Där finns din persona som är den duktiga flickan, som inte bara anpassar sig utan som också försöker hålla alla andra tjänarinnor, ja även härskarinnan Serena, vid gott mod. June vill ju bara överleva; hon är ett Ego som anpassat sig. Men där finns också skuggsidorna: olydnaden, vreden, hämndbegäret, lusten och frihetslängtan, som måste döljas annars hänger man snart död på muren till allmän beskådan.
Aunt Lydia blir i den här världen vår inre kritiker som hela tiden uppmanar oss att vara duktiga flickor. Aunt Lydia är även representant för en skuggsida som är vanlig hos kvinnor: förrädaren – den som hellre fogar sig till rådande regler, och som trampar ner på andra kvinnor för att själva vinna acceptans och gillande, än backa upp varandra i att befria oss från reglerna.
Genom säsong 2 och 3 leds alltså June sakta genom en förvandling, där hon går från att vilja rädda alla, till att slutligen även låta den sidan av sig själv dö, och hon återföds som Den Kapabla som inser att det inte finns någon räddare att hoppas på och hon säger till de andra kvinnorna: ”We are the ones we have been waiting for.”
Pånyttfödelsen och räddningen
I säsong 4 fälls inledningsvis den avgörande frågan från en föredetta tjänarinna som ifrågasätter June: ”What kind of woman leaves her child?” Och här kan du dels se frågan bokstavligt i seriens kontext, men den kan också tolkas symboliskt: vilken kvinna lämnar sitt inre barn och tillåter sig att växa upp?
Vi får också många andra pusselbitar som bäddar för Junes förändring. I första avsnittet av säsong fyra släpper hon på spärrarna och ger tillbaka kniven till den unga frun Mrs Keyes vars föräldrar skickat in henne i ett äktenskap där mannen lånat ut henne till sina vänner så att de kan utnyttja henne.
Scenen är en viktig vändpunkt. Tjänarinnorna har just tillfångatagit en av de män som upprepade gånger våldtagit Mrs Keyes. När en av vakterna, som är på deras sida eftersom han är bög, kommer in och säger: ”Vi tar hand om honom”, säger June plötsligt: ”Nej, den här mannen är en förrädare. Han har svikit sitt eget land USA (en symbol för frihet) och han har våldtagit ett barn. Straffet för de brotten är döden.”
Mannen är här en representant för Egot. Den psykiska struktur inom oss som består av personan och skuggan som ska hålla oss på mattan och anpassa oss efter det rådande systemets regler. Mrs. Keyes, som egentligen fortfarande är ett barn, är Självet och representerar vår ursprungliga levnadsglada, fria och oskyldiga sida, som vi stängt in och gömt undan i inre fångenskap för att bli som omvärlden vill ha oss.
Vändpunkten i scenen kommer när June, som tidigare snäst av Mrs Keyes som sett fram emot att de nu ska hämnas på männen som gjort allt ont, säger till Mrs Keyes: ”Du har rätt. Vi är MayDay (frihetsrörelsen). Vi gömmer oss inte. Vi kämpar.” och hon ger Mrs Keyes kniven och viskar i hennes öra: ”Var nu en duktig flicka. Gör mig stolt.”
Uppmaningen till Mrs Keyes är egentligen en uppmaning till hennes inre barn, sitt Själv, att till slut befria sig. Vi får inte se hämnden, men Mrs Keyes återvänder senare blodig till June och lägger sig tätt intill henne till tonerna av Aretha Franklins You make me feel like a natural woman. Barnet, Självet, och den vuxne versionen av June, Egot, blir ett när de somnar. Och vägen mot friheten börjar.
I det tredje avsnittet kommer de sista pusselbitarna, för att June ska våga släppa taget om sitt gamla jag. Vi får höra maken Luke säga att han insett att den gamla June inte vill bli räddad och att han respekterar det. Istället förklarar June sin kärlek till Nick som blir en slags symbol för att hon valt frihetskampen. Vi får också se henne möta äldsta dottern Hanna, som här blir en representant för livet innan Gilead tog makten, och komma till insikt om att det inte finns någon återvändo till hennes gamla jag som levde enligt det förgångnas regler.
June tvingas också inse att det system som Egot anpassat sig i grund och botten handlar om makten över livet – inte om att värna livet, som hon har trott. Den insikten kommer när Joseph – en tidigare ”herre” – säga att Gilead egentligen struntar i barnen: ”Jag trodde att du hade fattat att det bara handlar om makt.”
June anpassar sig snabbt och redan i slutet av tredje avsnittet kommer en scen där June både parallellt demonstrerar att hon är kapabel att ha makten över livet, när Aunt Lydia ber om sitt liv, men där hon också i samma stund skonar Aunt Lydia; June är plötsligt en som har makten över livet självt i sin hand men som också värnar det.
June har blivit det första könet för sig själv, och ser inte längre männen och omvärldens regler, som det första utan det andra. Hon har blivit som Kali som är livets moder, men som inte heller tvekar att döda det som inte längre tjänar livet. Gudinna Kali avbildas ofta med fyra armar, där två ömsint sträckes ut i en gest för att ge och bemöta vänligt, samtidigt som de två andra armarna höjer ett svärd och håller i ett avhugget huvud.
Byt blick på dig själv!
Gamla June dör: och den nya June föds. Hon slutar vänta på att ordningen ska ändra sig och att de plötsligt ser att det är synd om henne. Hon går igenom den jobbiga men nödvändiga förvandlingen och puttar ner Egot från tronen och återinrättar sitt Själv som den sanna regenten nu med Egot som rådgivare och praktisk utförare (för Egot kan ju spelreglerna) och tillsammans påbörjar de jobbet att ändra världen.
Junes utveckling är helt enkelt hjältens resa i feministisk tappning där hon hörsammat kallelsen, lämnar det gamla livet och ger sig ut för att möta prövningarna och återförenas med den goda modern (Självet) och gjort upp med den stränge fadern (Egot och världen). Hon blir den hon är ämnad att vara: sitt Själv, vilket är att vara Hel; både ond och god, svag och stark o s v.
Tänk den kraft som frigörs när vi upphör vänta på att världen ska vakna upp och sluta vara dumma mot oss. När vi själva börjar sätta reglerna för våra liv kan vi också se på varandra och säga: ”We are the ones we have been waiting for.” Stora saker väntar när alla Duktiga Flickor blivit Kapabla Kvinnor.
Starta nu. Fråga dig på vilket vis du begränsar dig själv. Vilka antaganden och osynliga begränsningar lever DU efter? Och följ spåret ända fram till de rädslor som låser dig fast vid dem. Gör uppror som June!
När vår egen blick på oss själva ändrats, kommer även omvärldens blick på oss att förändras.
”Vargens frihetslängtan har man försökt tämja genom att förvisa den till ett reservat och likadant gör vi med vår egen själ.”
Clarissa Pinkola Estés, Ur Kvinnan som slog följe med vargarna