Många av oss vill helst inte säga vad vi egentligen tänker. Vi vill inte skapa dålig stämning. Men det finns också en växande grupp av sanningssägare som inte vill ta hänsyn, som är beredda att lämna känslomässig ödeläggelse efter sig. De flesta av oss vet att uppriktighet är bra. Men hur ska vi navigera på ett bra sätt här?
Djupt i den svenska kommunikationssättet vilar en urgammal rädsla; vad som helst bara inte dålig stämning. Vi hyllar den diplomatiska metoden med svala ord och civiliserade samtal. Och vi sätter ofta likhetstecken mellan oliktänkande och konflikt, och agerar som om konflikt är fel.
Men på senaste tiden har det växt fram en motrörelse av hårda sanningssägare. De vägrar att ”ta skit”, och de säger vad som faller dem in. Särskilt i sociala medier. Tongångarna är ibland så hårda att redaktörer och administratörer tvingas stänga kommentarsfälten.
Det finns såklart kurser i non-violent communication, men de leder sällan till mer än en trevlig eftermiddag på någon konferens med jobbet. Orsaken är att vi inte gärna lyssnar till det absolut avgörande med den metoden: att allt utgår från och hänger på våra känslor. Kanske för at vi inte ens själva har koll på vilka känslor vi har eller för att de fortfarande skrämmer oss och ses som något ovälkommet.
Men uppriktighet bäddar för missförstånd eller krig om någon av dess tre ben saknas: känsla, ord/tanke, kroppsspråk. Och för att en monolog ska bli kommunikation behöver även lyssnandet läggas till. Annars kan blir det bara ord utan ett verkligt möte.
Känslan
Det passiva hänsynstagande och det aggressiva sanningssägande har alltså möjligheten att kunna smälta samman till en syntes. Och katalysatorn i den alkemiska processen är känslan inom oss.
Är du uppriktig med vad du känner förvandlas det sagda, från ett vasst svärd eller löst slag i luften, till viktig information om hur du har påverkats av något som mottagaren sagt eller gjort. Fokus flyttas från om den ena eller den andra har rätt till effekten av det som hänt.
Skiftet sker då det anklagande ”Du gjorde fel” byts till det känslofyllda ”Jag känner mig sårad/utnyttjad/kränkt/lurad” av det som hänt. Det du vill säga blir taget på större allvar. Det blir en ögonöppnare för mottagaren, som nu kan se effekterna i omvärlden, istället för göra en reträtt inåt för att försvara sin egen position och sina egna känslor.
Du blir samtidigt också en bättre vägledare för dig själv om du vågar stå för att konflikten handlar om vad du känner snarare än om hur den andra sagt eller gjort något. Du träder fram och får tydligare konturer som person.
Kroppspråk
Något som ofta glöms bort i kommunikation är kroppsspråket. Om vi enbart uttrycker känslorna i ord och inte tillåter att de syns kroppsligt i form av rörelse, tårar eller hur vi andas, kommer det sagda att svalna till något samlat och intellektuellt. Risken blir då att det du säger uppfattas som beräknande. Som om du spelar en slags katt och råtta-lek med en agenda du inte delar med dig av. Det du känner behöver gå att läsa av, inte bara som ord. Det behöver synas i ”köttet”. Och det är svårt. För det betyder sårbarhet.
Att visa vad du känner med hela din kropp och väsen kan liknas vid att blotta strupen. Du lämnar fältet öppet för den andre att attackera och få makt över dig. Du riskerar att den andre tar den informationen om dig och utnyttjar den vid tillfälle. Men om du verkligen vill nå fram måste du ta risken!
Tanke: motiv och mål
En annan viktig faktor är ditt motiv och ditt mål, alltså vad du tänker kring det du vill vara uppriktig om.
Agendan kan vara att vi vill såra, hämnas eller manipulera någon i en riktning som vi själva önskar (vi har en sadistisk ådra). Vi kan också vilja ha uppmärksamhet, bli sedda eller öka vårt anseende inför andra (vi beter oss som ett bortglömt barn). Ibland kanske vi bara vill se vad som händer för att det roar oss (vi är en trickster). Det mänskliga psyket är även så komplicerat att vi helt enkelt kan vilja sabotera för oss själva (vi har en masochistisk ådra).
Så rannsaka dig noga innan du talar. Vårt ego lurar oss ofta att tro att vi vill väl, att vi yttrar oss för att vi håller sanningen högt, eller att vi vill rätta till något som är fel. Men egentligen är vi ute efter något; vi vill manipulera fram ett önskat resultat som kanske inte handlar om att något ska bli bättre för alla inblandade.
Sanningen
Som i all kommunikation är frågan om sanning svår. Vi kan fastna i en debatt om vilket perspektiv som ska gälla. Men vars och ens känsla är sällan fel. Känslorna är en viktig signal på hur en part har uppfattat en situation.
Håll dig till känslan så kan du navigera rätt när du balanserar mellan hänsyn och sanningssägande. Med känslan som grund blir sällan uppriktigheten en bomb, utan en öppning mot ett autentiskt möte.
”Sanningen är en; de lärde känner den under många namn.”
Ur de indiska Veda-skrifterna
Foto: Joseph Berardi/Pixabay