De flesta av oss strävar efter att bli framgångsrika på ett eller annat sätt. Vi vill ha ett bra jobb, en bra relation, eller göra oss ett namn inom något område. Men sällan frågar vi oss vems måttstock vi använder för att mäta vår framgång. Är det vår egen eller någon annans? Har vi blivit socialiserade in i någon annans, men inte mer?
Steget från barndomens självcentrerade utgångspunkt till att se sin egen roll i världen är ett stort steg. I och med det steget förstår vi plötsligt att vår utgångspunkt och vårt sätt att tänka inte är det enda. Andra människor har egna behov och viljor. Och där ute finns en värld som väntar där vi kan uppnå saker. Den insikten väcker en vilja att passa in och leva upp till de krav och förväntningar som omvärlden har på oss, för att också få plocka dess frukter.
Utvecklingspsykologen Robert Kegan kallade det här steget att bli socialiserad. Det är ett viktigt steg som får oss att fungera i grupper. Om vi inte tar det här steget riskerar vi att stanna vid att våra impulser styr oss, eller att vi främst agerar för att ”klara oss”, det vill säga med fokus främst på vad vi själva kan få ut av något och inte hela gruppen.
I det socialiserade stadiet har vi integrerat normer och värderingar som kommer från anhöriga, samhället och den kultur vi lever i. Det är lite som att ha modellerat oss själva att passa i en färdig uniform som ett samhälle redan sytt upp åt oss. Uniformen kan passa fint. Flertalet människor nöjer sig och finner sig till rätta i den socialiserade uniformen för resten av livet.
Men anpassningen har för de flesta ett pris. Att nöja sig med den generella uniformen kan betyda att vi behöver svälta delar av oss för att få plats. Vi behöver gå med på det redan utvalda tyget och den skärning som samhället bestämt. Ärmar och ben kan vara för långa eller för trånga. Men framför allt – och det är Kegans viktiga poäng – går vi miste om att ställa oss själva frågan om vilken kostym vi helst hade velat bära om vi själva fått välja.
Det självförfattande stadiet
Det är då vi står på tröskeln till nästa steg. Det socialiserade är det tredje steget av fem, och steget efter det socialiserade kallade han det självförfattande stadiet. Där börjar vi ifrågasätta andras förväntningar och krav på oss, och även våra egna val. Vi börjar känna att uniformen skaver och längta nu efter något skräddarsytt.
För de flesta händer detta någon gång efter 35-årsåldern. Och det är början på en period där vi både behöver ställa svåra frågor till oss själva och klara av att stå ut med osäkerheten i att inte ännu veta svaret. Det är början på det som Joseph Campbell kallade hjältens resa och som är den bärande kärnan i de flesta sagor, myter och religioner världen över.
Vi börjar ana att något bekant inom oss måste dö för att något nytt ska kunna återfödas. Och det är en bitvis smärtsam och psykologiskt skrämmande process. Ofta handlar det om att kunna släppa taget om delar hos oss själva som vi är förtjusta i och som gett mycket bekräftelse och gillande från familj, chefer eller vänner. Den socialiserade uniformen behöver sprättas upp för att frilägga våra själsliga kroppar så att det går att ta mått till den nya kostymen.
Det är här självförfattandet tar sin början. Du tar nu greppet om din egen livsberättelse. Du behöver o-tämja det tämjda för att kunna få fatt i den egna längtan, den egna fallenheten och ditt sätt att vara i världen.
Det här brukar leda till att du börjar ifrågasätta relationer, yrkesval, fritidsintressen och plats att bo på. Men det är också en inre transformation där du utforskar ditt sätt att tänka och dina värderingar. Sakta men säkert syr du upp en ny individuellt anpassad kostym, kanske med återanvända delar från uniformen, men nu som en bekväm skapelse som du kan slappna av i och som får dig att känna dig trygg i dig själv i alla situationer.
Det självtransformerande stadiet
Men Kegan pekade också på ett sista stadium – det självtransformerande stadiet, som han menade att bara några få hinner nå. Det är en upplösning av att identifiera sig med själva kostymen och en insikt i att faktiskt vara det som fyller ut den.
I det steget går vi från att vara antingen-eller, alltså fast i dualiteten, till att bli både-och och omfamna paradoxerna och se den större helheten.
Joseph Campbell såg också det här steget i världens sagor och myter. Det är när hjälten återvänder hem, förändrad inombords men tillbaka på samma plats, där hen med nyförvärvad blick kan se på relationer, privata problem och samhällets problem på ett helt nytt sätt. Det handlar alltså om att nu se sig främst som ett uttryck för livet i stort, och inte som den person man är under en begränsad tid på jorden.
Förvandlingen ger en helikopterblick, snarare än att stå mitt i. Med insikten följer att det som tidigare kändes livsviktigt nu att får ett annat perspektiv; lite grann som de första astronauterna kände när de blickade ner på planeten jorden och såg hur den hängde som en liten blå pärla i det oändligt svarta.
I den större helheten blir annat viktigare. Istället för en strävan efter att vara si eller så, eller att få andra att bli si eller så, är du villig att ta emot de relationer du har för vad de är. Att alla mår bra och att det finns tid att njuta av det som finns blir det viktigaste. Ditt liv kan alltså vara sig ganska likt på ytan, men utgångspunkten är nu är en helt annan.
Med insikten om livets ändlighet, kommer en vilja att njuta av det goda medans tid är, och inte fastna vid sådant som du ändå inte kan ändra på, och som kanske egentligen inte spelar så stor roll om hundra år när allt kommer omkring.
”Den objektiva världen förblir som den är, men till följd av subjektets förändrade blickpunkt, upplevs den som förvandlad. Där liv och död tidigare tävlade med varandra framträder nu ett evigt vara – lika oberört av tidens skeenden som det kokande vattnet är inför bubblans öde, eller som kosmos är inför galaxernas uppkomst och försvinnande… men med fasorna alltjämt synliga, ångestropen alltjämt forsande uppfylls det (hemmet, världen) av en allt genomsyrande kärlek och en insikt om sin egen obesegrade styrka.”
Joseph Campbell, ur Hjälten med tusen ansikten
Så var är du? Är du socialiserad men inte mer? Och är det okej, utan alltför stora eftergifter och skav? Annars väntar en spännande resa.