Allt går så fort säger vi. Och vi måste ju hänga med. Så vi kliver på tåget och ikläder oss samma mål och drömmar som alla andra. Och ju längre tåget åkt ju längre bort kommer vi från den vi egentligen är och den vi vill vara.
Det var ett tag sedan människan enbart arbetade för försörjning. Idag är det många som arbetar för att få råd med andra saker. Vi längtar efter kläder, prylar eller en ny soffa. Vi vill också gärna resa och ha råd med underhållning och förströelse. Utöver det strävar vi även efter den finaste titeln eller det mest spännande och statusfyllda jobbet. Vi vill gärna smälla högst när den obligatoriska frågan om vårt jobb kommer vid middagsbordet på festen.
Och där, i skärningspunkten mellan vår idé om vilket jobb vi borde ha, vad det borde ge och vad vårt jobb egentligen är, uppstår ofta ett gnagande missnöje.
Har vi växt upp med storslagna drömmar om att kunna bli allt vad vi vill, men upptäcker att vi står dagligen vid en skrivare och producerar papper, kan vi känna oss lurade på vår dröm. Och missnöjet kan växa till ett varigt sår som gör oss extra sårbara för påfrestningar på jobbet.
Flera stressfaktorer vilar i grunden på en kollektiv föreställning om hur MAN ska vara och leva ett liv. Martin Heidegger kallade den här osynliga normbäraren för MANNET. Det kan bestå av föreställningar inom familjen om vad som är det rätta yrket. Men det kan också vila på kulturella föreställningar. Det gemensamma är att föreställningarna kan driva dig in i situationer du egentligen inte vill ha. Eller få dig att stanna i något du inte mår bra av.
MANNET ligger ofta även bakom lusten och pressen att vilja att köpa saker. Vi vill gärna se ut och bo som alla andra. Det finns såklart också nödvändiga behov. Sådant vi behöver köpa för en dräglig vardag och för att ha hälsan kvar. Men Herbert Marcuse menade att den moderna människan inte längre kan skilja mellan det han kallade sanna och falska behov.
Vi har fastnat i ett tanklöst samlade av ting. Tingen har blivit en stor del av vår självbild och det tyder, enligt Marcuse, på att vi underkastat oss tingen, istället för att vi själva har makten över tingen. Pengar blir då allt viktigare. Vi måste ha dem för att upprätthålla vår livsstil. Det kan göra att vi jobbar alltför hårt, men också att vi fyller all vår tid med arbetande eller köpande och missar den återhämtande tiden; den med familjen, vännerna, träning eller vistelse i naturen.
Vi är så genomsyrade av MANNETS normer om vad ett liv ska innehålla materiellt att vi inte sätter stopp för ohälsosamma arbetstider eller orimlig arbetsbörda. Vi ser inte ens det sjuka i vår situation för att värderingarna i MANNET genomsyrar oss såpass att vi inte ens ser dem.
Därför är det viktigt att fråga sig, om vi fastnat i en stressituation, om vi arbetar för att försörja oss eller för att försörja en föreställning om ett liv vi kanske inte ens vill ha? Är jobbsituationen sjuk eller är det våra föreställningar om vad ett jobb ska vara ”sjuka”? Vad är det som behöver justeras egentligen?
Troligtvis är det lite av varje. För att komma till rätta med skadlig stress behövs ofta justeringar på fler områden än just arbetstrycket. Så lägg även lite tid på de existentiella frågorna.
Läs även Existentiella perspektiv på stress.
Läs även Stress enligt Kierkegaard.
Läs även Stress enligt Jung.
Foto: Joshua Earle/Unsplash