Frågan om var du lokaliserar kontrollen över hur det är i ditt liv spelar roll. Det avgör din känsla av frihet och grad av vuxenblivande. I det här inlägget handlar det om syndabocksspelet och den magiske andra. Två vanliga sätt att frånsäga sig ansvaret. Och om hur du tar tillbaka kontrollen över ditt eget liv.
En viktig förmåga som vuxen är att kunna se den verkliga orsaken till problem och situationer i ditt eget liv. Ju mer du förmår ta ansvar för det du kan påverka, desto större frihet och tillit till dig själv, kommer du att känna. Och med det växer din självkänsla. (vill du läsa del 1 i inläggsserien hittar du den här).
Det det är framför allt två varianter av brist i ansvarstagande som försvagar oss som kompetenta, vuxna individer: det är syndabocksspelet och den magiske andre.
Syndabocksspelet
Syndabocksspelet går ut på, att på alla tänkbara sätt, söka källan till ens olycka och lycka utanför sig själv. Det handlar om ett offer-förövare komplex.
Genom att peka ut andra som ansvariga för situationen i vårt liv lägger vi makten över hur vi har det i andras händer, och vi förminskar oss själva. Vi förblir barn, vars liv bokstavligen är beroende av sina föräldrars styrning, och växer inte upp. Det allra vanligaste syndabocksspelet är följdaktligen också att just se ens föräldrars sätt att vara som orsaken till våra svårigheter i arbetslivet eller i relationer. Men det kan lika väl vara andra viktiga personer i vårt liv. Vi kan också fortsätta skylla vår förmåga att hantera vårt liv på särskilda situationer vi varit med om.
Det här tar inte bort det faktum att du kan ha utsatts för faktiska övergrepp eller oförrätter. Det är alltid klandervärt och behöver sin egen process. Den som har utsatts förtjänar medkänsla och den som har varit förövare förtjänar kritik.
Men syndabocksspelet ligger utanför detta. Det spelet tar sin början sen, när livet gått vidare, då du, istället för att hitta ett sätt att leva med det som hänt, passiviseras. Plötsligt blir de här yttre händelserna orsaken till allt som är dåligt i ditt liv. Syndabocksspelet har då gjort dig blind för dina egna möjligheter.
Vägen ut ur detta är att kunna särskilja dina känslor och dina egna handlingar i nutid från händelsen i dåtid, och. Du har alltid ett val att ändra förhållningssätt. Ja, det tråkiga hände, men vad kan du göra annorlunda idag? Vilka möjligheter finns? Genom att ta det här steget frigör du dig från offer-förövare-komplexet och tar steget upp till att bli hjälten i ditt eget liv.
Den magiske andre
Ett annat beteende som kan hålla oss kvar i barnstadiet är sökandet efter den magiske andre. Drivkraften är en tro att vår lycka hänger på att en viss person finns i vårt liv. Det kan vara en partner, en förälder, en vän eller ett barn. Den magiske andre är en person som ska lyfta oss upp ur den betungande frihet och det ansvar som följer på att vara vuxen.
I vår kultur är det dessutom den här längtan efter den magiske andre kommersialiserad och därmed integrerad i vår kultur. Vi lockas att tro att om vi bara äger det huset, den parfymen, den tröjan, så kommer livet att bli fulländat. Vi tror att detta andra ska bekräfta oss och ge lycka, framgång och stabilitet i vårt liv. Det är alltså återigen frågan om ett barn-vuxen-komplex: att vi, i en väl dold form, förblir som ett barn som är beroende av vad föräldrarna ger oss.
Men fulländningen måste ske inom oss själva. Det är bara vi, som genom att ta ansvar för de tankar, känslor och handlingar som vi kan ta ansvar för, kan nå, och klara av att bära, den frihet och autenticitet vi längtar efter.
Vägen ur
Vägen ur går som vanligt genom det svåra. När den gamla vanliga känslan av att vara drabbad dyker upp, bli medveten om den. Möt den, känn den, och se din egen möjlighet att ta en annan väg än den gamla uppkörda som kan bestå av att tröstäta, shoppa, att kontrollera partnerns mejl eller att arbeta ännu hårdare.
Var uppmärksam på om du halkar tillbaka till att spåra orsaken till ditt problem i beteenden som andra utsatt dig för förr. Det tar tid att ändra gamla vanor och du kommer att vara med om flera ”återfall”.
Var också uppmärksam om du tagit detta med kontrollen för långt. Om du övertygat dig själv om att du kan styra vad som helst på egen hand, och aldrig behöver andra, då har du tagit klivet över till den narcissistiska sidan av skalan.
Att förmå att be om hjälp är en viktig komponent i vuxenblivande också. Liksom att ta emot hjälp som erbjuds. Båda kan för vissa vara en prövning. Dels för att vissa i en slags grandios skyddsmekanism inte vill bli sedda som svaga. Dels för att vissa i ett slags förminskande av sig själva inte vill ställa till med besvär. Det behövs alltså en finkalibrering av den här förmågan.
Och vi behöver faktiskt varandra. Men inte som vi tror. Vår inre tillit och tillfredsställelse är inte beroende av någon annan, men allt vi har får inte sin fullständiga möjliga mening förrän vi delar det tillsammans med någon annan.
Här kan du läsa del 1 om vuxenblivandets tre nycklar.
Här kan du läsa del 3 om auktoriteter.
Här kan du läsa del 4 om att hitta ett inre lugn.
Foto: Slim Emcee/Unsplash