Drabbas du ofta av olidlig tristess? Grå nedstämdhet? Eller är allting bara motigt i allmänhet, oklart varför? Kanske har livet helt enkelt slutat angå dig? Problemet kan vara att du hämtar bränsle till din livsgnista från fel källa. Eller att du förvandlat ditt engagemang till en transaktion.
De flesta upplever någon gång i livet att solen går i moln. Inget verkar längre riktigt roligt. Trots att du på ytan ”har allt” känns livet ändå fattigt och grått. ”Ska det inte ha mer att erbjuda än jobb, betala räkningar, se på teveserier och konsumera.”
Lösningen finns inom dig. Människor har något som ingen AI i världen kan imitera – vi har engagemang. Engagemang är den underbara, livsnjutande känslan av att livet angår oss, att livet är ett äventyr och något stort i sig oavsett om det innehåller exakt allt vi önskar oss.
Just nu kanske du inte känner att livet angår dig, men den här fantastiska livsgnistan som vi föds med kan bara dö om vi själva dör. Du tappar den aldrig, den finns alltid där djupt inne. Men den kan gå ner på sparlåga om du inte matar den med rätt bränsle. Lågan kan också få det svårt om du stryper syret eller matar på med för mycket av något som inte är bra. Då kan det börja brinna oroligt.
I vår västerländska kultur vill vi gärna tro att det är specifika saker, jobb eller projekt i sig, som kan elda på livsgnistan och ge mening. Istället är det själva akten eller handlingen som väcker känslan av engagemang och är mening i sig. Men akten behöver en mottagare som är utanför dig själv. Och mottagaren behöver angå dig. Annars blir det bara ett tagande och inte ett ömsesidigt utbyte. Då brukar engagemanget i grunden komma utav en rädsla att bli utan eller att stå övergiven, inte för att det föds ut ur något som svämmar över. Den här komponenten kan du inte fuska dig förbi.
Så har du utbildat dig till något du drömt om, skaffat en massa vänner, köpt bostad och fått barn kan det tyckas som om du gjort det du ska för att få mening och lycka i ditt liv. Men har du känt engagemang för något utanför dig själv? Har något annat än din egen angelägenhet angått dig?
Det som på ytan kan tyckas vara engagemang kan egentligen vara mer av en transaktion. Det vill säga att det som angår dig är ”betalningen” eller vad du får för det du gör. Då stelnar engagemanget till en produkt som du säljer. Som exempel kan vi ta en attityd där du bara gör ditt jobb för lönen, eller för att jobbet ger status. Plötsligt har du villkorat ditt engagemang – vilket är helt okej, ibland vill vi bara ha ett jobb som betalar räkningarna. Men ett engagemang kopplat till något som inte angår stryper syret till livsgnistan. Har du för stor andel av sådant i ditt liv kan du snart få jobbigt att andas.
Verkligt engagemang är å andra sidan en livsbringande uppåtgående spiral. Engagemang gentemot något utanför dig själv föder mening. I relation till andra blir du viktig och det i sin tur föder engagemang för dig hos andra. Engagemang är ett samspel; en rörelse som upprätthåller kontakt med omvärlden. En sådan rörelse för friskt syre till din livsgnista.
Om vi fortsätter på exemplet att jobba för lönen. Den situationen ger främst en relation med ditt lönekuvert istället för att fokus är på att ge något av dig själv till omvärlden och den målgrupp som organisationen erbjuder tjänster till. Karriären och de titlar du kan uppnå, kan då kväsa ditt engagemang i de människor vars problem som organisationen vill lösa. Med tiden kan därför det arbete som du en gång tyckte var roligt plötsligt eka tomt. En relation som bygger på transaktioner till din fördel blir lätt utan den värme och mening som många söker.
Hur blåser man liv i en tappad livsgnista då? Kruxet är att passionerat engagemang kräver verklig medkänsla; andra behöver angå dig på riktigt. Du behöver vilja dem uppriktigt väl. Men om du saknar sådana känslor för dig själv är det svårt att känna dem för andra. Du kan komma en bit, men eftersom en relation bygger på en att ömsesidigt sänka garden, kommer du bara så långt du mäktar sänka garden inåt mot dig själv. Det är alltså svårt att, som man säger: ”fake it until you make it.”
Därför: umgås du ofta med tankar om att du inte duger, att du är värdelös, att du är svag, har du också svårt att blotta dig själv. Då har du inte tagit tag i djupa egna rädslor. Medkänsla, och känslan av att något angår dig, bygger på aktivt lyssnande. Och klarar du inte av att lyssna på dig själv; om du måste tysta ner din egen smärta för att den är skrämmande, då har du också sänkt förmågan att lyssna på andra. Det är genom att börja lyssna på vad din egen smärta vill säga dig som du kan väcka lågan av engagemang och medkänsla till liv. Tyvärr finns inget annat som fungerar på lång sikt. Men det fina är att lågan kan få fart av sig själv, bara man tar bort det som kväser den. Då flödar engagemanget utan ansträngning.
Bedövar du bort din egen rädsla eller smärta, bedövar du samtidigt alla känslor som kan flöda ut från dig. Även glädje och medkänsla. Så börja med att låta du själv angå dig, även sådant du hittills inte velat veta av, resten löser sig.