Känslor ses ofta som ett problem. De grumlar våra tankar och rör till våra beslut. Men att fly dem slår ofta tillbaka på ett annat sätt. De problem vi trodde att vi blev av med, sköt vi bara upp, eller förvandlar till ångest eller depression. Om vi istället vågar möta dem, och TA känslan, kan hända att vi förstår vad den vill oss.
De flesta har ett komplicerat förhållande till känslor. Vi vill ha de som känns bra. De dåliga vill vi slippa och tar till alla möjliga knep för att komma undan. Vi kan explodera ut i ilska mot någon annan, irriterade över något helt annat än det som skapade känslan från början. Vi kan bedöva med mat, substanser eller aktiviteter. Andra har lärt sig att stänga av känslan helt på egen hand.
Vi kan lägga locket på för en stund. Ibland ett helt liv. Men känslor är signaler som ropar till oss från djupet som en reaktion på en situation. Enligt filosofen David Hume syftar känslor till att få oss i rörelse. De vill frammana en handling och en förändring av något slag.
Men ibland är känslor obegripliga. De tycks inte ha något samband med situationen vi befinner oss i då känslan dyker upp. Då kan det vara fråga om ett efterskalv från en situation vi upplevt för längesedan. Ett sår som vi ännu inte tagit hand om, en undanträngd önskan eller del av vår personlighet. Sådana obegripliga känslor är alltså lika viktiga som de begripliga. Och de kommer att fortsätta jaga oss livet ut tills vi tar hand om det som sårats, eller släpper lös det som stängts inne.
Känslor är en av våra viktigaste ingredienser i livsgnistan. Vare sig de känns bra eller dåligt. Det är livets passion att leva som gör sig påmind. Ändå längtar vi efter ett tillstånd där vi ska slippa känna jobbiga känslor, trots att priset för att stänga ute dem är ett ljummet halvlevt liv.
Det fina är att om känslorna tas emot kommer de att värka ut. Det är ofta själva krampen i att hålla tillbaka som skapar lidandet. Känslan är en tråd att ta tag i och nysta. I tåtens andra ända kan svaret på vad känslan vill oss finnas och en förändring blir möjlig. Inte sällan gör det som mest ont för att vi inte tillåter och ger känslorna den uppmärksamhet vi skulle ha gett ett ledset barn.
Psykologen Anna Kåver vill uppmuntra oss att gå på känslospaning, och likt fågelskådare notera vilken art känslan har, sätta namn på den och fundera över varifrån den kommer. Så nästa gång det känns, se på känslorna som den persiske poeten Rumi:
”This being human is a guest house.
JALAL AL-DIN RUMI, persisk sufisk poet från 1200-talet.
Every morning a new arrival.
A joy, a depression, a meanness,
some momentary awareness comes
as an unexpected visitor.
Welcome and entertain them all!
Even if they’re a crowd of sorrows,
who violently sweep your house
empty of its furniture,
still, treat each guest honourably.
He may be clearing you out
for some new delight.
The dark thought, the shame, the malice,
meet them at the door laughing,
and invite them in.
Be grateful for whoever comes,
because each has been sent
as a guide from beyond.”