Livsenergi och sökandet efter mening

Vi söker efter frihet, mening och livsglädje i våra liv. Men tänk om det snarare handlar om att SLUTA med något än att HITTA något för att vi åter ska känna livsglädje? Om vi, i våra försöka att stänga av jobbiga känslor, också har stängt av vår förmåga att känna livsenergi?

De flesta av oss minns barndomen och den livsenergi vi hade då. Vi kastade oss över världen med vilja att knyta an. Vi tog oss genom dagen med lust, engagemang och nyfikenhet på vår omgivning. Oavsett om vi levde med trubbel i familjen eller var sjuka hade vi som barn en förmåga att ändå vilja springa, utforska och leka. Livskraften hos barn är stark. Som vuxna är det något vi avundas, och som vi längtar efter.

Som vuxna söker vi därför efter projekt som ska ge oss samma livsenergi. Vi letar det perfekta jobbet, frisyren, huset, skaffar barn, går målarkurser, renoverar en bil eller reser till olika platser. Vi minns livskraften när vi var små och vi tycks tänka att mening vilar i en specifik sak eller en specifik handling. Vi måste hitta vårt syfte i livet. Och om vi bara hittar den kommer vi att fyllas av livskraft.

Men tänk om mening är en känsla och inte en sak eller ett görande? Tänk om det är själva livsenergin som är källan till till den känslan som vi kallar mening? Den kanske till och med är samma sak som mening? Och om vi bara kan låta den få flöda fram igen kommer vårt engagemang i livet att kännas och förstås som mening.

En stor del av vuxenblivande handlar om att slipa av barnets spontana engagemang och känslor. Det är en process som är nödvändig. För att fungera i vårt samhälle behöver vi kunna samla oss och tänka längre än till just nu. Vuxenblivandet är i sin ordning alltså. Men kanske slänger vi ut barnet med badvattnet och slipar bort den rena livsglädjen på köpet? Helt i onödan.

Att bli vuxen handlar i stort om att lägga locket på. Hur många gånger har vi inte hört det: ”Dämpa dig!”, ”Lugna ner dig lite!”. Barn känner fullt ut. De engagerar sig inte halvdant. De går upp i deras görande till hundra procent. Barn lever passionerade liv. De sörjer högljutt och de gläds lika högljutt. De visar sin vrede och håller inte tillbaka sin kärlek. Är de nyfikna är de nyfikna tills nyfikenheten dämpats.

Kanske har vi, när vi dämpat oss in i vuxenblivandet, också dämpat förmågan att känna engagemang och mening? Resultatet blir generationer av vuxna som kämpar förtvivlat för att hitta livsgnistan igen. Som om det finns något därute som kan ge oss det. Men egentligen har vi inte ”tappat det” vi har ”gömt det” och ”glömt det”.

Flera av våra tusenåriga skrifter, både från öst och väst, pekar på barnets sätt att vara som en nyckel till det liv vi söker. I den taoistiska texten Tao Te Ching står det: ”He who is in harmony with the Tao is like a newborn child” (engelsk översättning av Stephen Mitchell). Samma sak sägs i vår egen bibel där Jesus pekar på barnen och säger ”Låt barnen vara…Himmelriket tillhör sådana som de.” (Matt 18:14).

Jag tror inte att de uråldriga texterna menar att vi behöver bli oansvariga. Båda citaten syftar istället på ett tillstånd och ett förhållningssätt till livet som skänker oss den frihet och livsglädje vi så innerligt längtar efter och att det förhållningssättet är möjligt att ha även som vuxen. Att behålla vuxenlivets förmågor är inte oförenligt med att också leva med engagemang, spontanitet och kärlek till omvärlden.

Men istället för att hitta det vi söker efter handlar det om att SLUTA göra det som kväver vår livsenergi. Vi behöver lyfta på locket som dämpar. Men att göra det fyller oss med rädsla av två slag.

Den ena handlar om omvärldens reaktioner: ”Hur skulle det se ut om jag blir som ett barn igen!?”. Eftersom det var så längesedan vi släppte fram livskraften ohämmat kan det kännas som att släppa fram en orkan som kommer att förstöra något i sin närhet. Vi har ju fått lära oss att den är ”dålig”. Men vi behöver inte vara oroliga. Vuxenheten sitter där som ett andra skinn. Vi VET vad som är rätt och fel. Vi kommer inte att glömma det. Det är det fina med vuxenheten: den gör oss civiliserade i den mening att det tar bort vredens och passionens negativa konsekvenser (hos de flesta i alla fall).

Det andra vi är rädda för är de mörka känslorna vi har. Under alla år har vi lärt oss att lägga locket på för att slippa känna sorg, smärta, tomhet, tristess och förluster. Vi tror att det går att slippa dem. Men de är ovillkorligt förbundna med livet självt. Vi har också lärt oss att inte ge alltför lätt. Vi håller tillbaka kärlek och omsorg. Kort sagt: vi håller tillbaka oss själva. Allt för att inte bli för sårbara. Men priset för att uppleva livskraften är att också känna dess mörka sidor; att våga känna allt passionerat. För stänger vi av ledsenhet, nedstämdhet, ilska stänger vi också av glädjen, kärleken och upprymdheten.

Föreställ dig energin som krävs för att hålla tillbaka den spontana livsenergin? Inte undra på att vi är så himla trötta hela tiden. Att alltid framträda samlat och lagom är utmattande. Men vägen tillbaka är egentligen barnsligt enkel. Det är bara att SLUTA hindra dig. Att slappna av och låta den där energin få flöda fram är egentligen som att andas ut och luta dig tillbaka. Det är att vara fri på riktigt. Du behöver lita på din vuxenhet. Du vet när spontaniteten inte är bra och då kan du lägga kraft på att stoppa de handlingar som kan komma ut av den. Men du behöver inte stoppa känslan. Lär dig känna utan att göra.

Det fina är alltså att livsenergin finns där inom dig. Den slumrar bara. Du behöver inte söka den i och genom något annat. Du äger den redan. Du är den. Du behöver fokusera på att sluta stoppa den.

Observera dig själv och alla tusen sätt du håller den tillbaka på. Ibland kan det handla om att släppa taget om även sådant som omgivningen prisar dig för, exempelvis att du alltid presterar på topp, eller att du alltid finns där för att hjälpa andra. Båda de sakerna kan vara strategier för att dämpa känslor inom dig.

Du kommer att märka när du är på rätt väg. Plötsligt pirrar en lustfylld känsla inom dig. Livet känns enklare. Och sådant som tidigare fick dig att explodera i ohämmade känslor, får dig nu att känna starkt, men de ruckar dig inte ur balans. Och även om de ruckar dig ur balans? Att leva ut är inte samma sak som att förstöra. Men med känslorna får livet plötsligt hela regnbågens nyanser och inte bara de grå färgerna.

Läs gärna mer om Skuggarbete som en väg att sluta hindra dig själv >>.

Lämna ett svar