I alla mänskliga liv inträffar gränssituationer. Coronapandemin och dess följder är en sådan händelse. Plötsligt känner vi inte igen vår tillvaro och vår bild av oss själva vacklar. Vi kastas in i en större eller mindre existentiell kris. Karl Jaspers begrepp kan hjälpa oss att förstå något om det som händer med oss själva och andra i sådana lägen.
Filosofen Karl Jaspers myntade begreppet gränssituationer för att beskriva omskakande tillfällen i livet som skapar en känsla av vilsenhet och oklarhet. En gränssituation kan handla om att få en cancerdiagnos, eller ett besked att ens partner vill skiljas. Det kan vara en uppsägning. Det kan också vara vetskapen om att vi nu lever i en värld med en dödlig smitta. Även om gränssituationernas art varierar, har de gemensamt att de tvingar oss till förändring av något slag.
I sådana gränssituationer dras en reva upp i tillvaron och vi kastas in i ett för oss nytt perspektiv. Vi blir ställda. Det vi kände till om oss själva och världen gäller i olika grad inte längre. Händelsen kan innebära att vi inte längre kan kalla oss friska, hjälpsamma, stresståliga, behövda, älskade eller någon annan etikett vi tidigare gett oss själva. Eller så rubbas föreställningar vi haft om den trygghet vi trodde att ett närsamhälle kunde erbjuda oss.
Den här förvirringen kan skapa oro, förtvivlan eller ångest. Trots att många gränssituationer är sådana som de flesta av oss går igenom, som att bli förälder eller att någon vi känner dör, går det inte att förbereda sig på dem. Åtminstone inte fullt ut. Hur mycket vi än läst på eller utbildat oss, vet vi inte förrän vi är där hur vi kommer att reagera, och just vi kommer att se på situationen och oss själva. Men när vi är där har vi inget val. En viktig pusselbit i vår identitet kan gå sönder och vi måste bokstavligen finna oss i den nya situationen. Vi behöver söka efter oss själva och vilka vi vill bli nu. Gränssituationen innehåller därför inte bara ett slut på något. Där finns samtidigt en början. Jaspers menar att den också innehåller öppningar till nya möjliga livsvägar som vi aldrig annars sett om inte gränssituationen uppstått.
Men gränssituationer är inte alltid omvälvande. Vår vardag är fylld av skiftningar mellan två lägen. Det handlar om övergången mellan dag och natt, ensamhet och gemenskap, kärlek och vrede i relationer, stress och vila och då vi går från en miljö till en annan. Även i de här små gränssituationerna tappar vi oss själva för en stund och måste finna oss på nytt. Men vi är så vana. Det är så vårt liv alltid har sett ut. Inom oss märker vi det bara som en vag känsla av kuslighet, oro eller plötsligt flödande glädje och lätthet. Även här blir vi ställda. Men oftast har vi så väl utarbetade strategier för detta att vi fortsätter att vara väl fungerande genom dagen.
Gränssituationen tvingar oss alltså, på gott och ont, att se vår tillvaro med nya ögon och ibland är det en smärtsam process. Övergången kan ta tid. Om vi inte arbetar aktivt med vad vi känner och upplever finns risken att vi blir fast i en gränssituation, i en sorg som aldrig tar slut eller i handlingsförlamande bitterhet. Men öppnar vi våra ögon för vad gränssituationen avslöjar kan det leda till en fördjupad tillvaro, en där det viktigaste framträder med klarhet. Sådant som tacksamhet över att vara vid liv, att vara frisk eller glädje över de människor som står oss närmast. För paradoxalt nog kan livets skörhet och begränsningar skapa starkare livskänsla hos oss. Ur erfarenheten kan också en ökad förmåga till medkänsla växa fram.
När vi sedan upplevt flera gränssituationer under livet, kan vi komma till ett läge där vi känner oss färdiga med att återskapa oss själva. Varje tanke vi haft om vilka vi är, visar sig ändå alltid till sist rämna av minsta förändring. Det kan ge oss in i ett sökande efter det bestående hos oss som aldrig förändras, det som vi bär med oss genom alla gränssituationer. Då kan plötsligt vår blick höja sig och vända sig ut mot omvärlden. Frågan kan växla från Vem är jag? till Vad är allt detta egentligen och vad är min roll i alltihopa?.