När du är bekant med din inre passivitet och vet hur du brukar reagera, är det dags att bygga upp din inre vägledare. Du behöver hjälpa dig att börja agera istället för att reagera. Belöningen är ett liv där du inte står i vägen för dig själv och det du längtar efter.
När du blivit bra på att notera och hejda din inre kritiker och passivitet är det dags att ersätta den dynamiken med en inre vägledare. (Läs mer i tidigare inlägg del 1, del 2 och del 3, om hur du känner igen dina mönster och hur du bryter dem.).
Målet är att du ska börja att agera snarare än att reagera. Den inre passivitetens automatiska reaktioner behöver ersättas av en inre vägledares medvetna beslutstagande.
Belöningen kommer snart att börja visa sig. Att gå från att styras av ett barns bild av verkligheten till att kunna ta beslut baserade på en vuxens blick, kan göra slut på år av självsabotage. I slutändan får du också en klarare syn på vem du egentligen är. Istället kan lugnet och tillförsikten infinna sig. Det som du alltid har längtat efter.
SKAPA DEN INRE VÄGLEDAREN
Hjärnan tycker om symboler och bilder. De verkar ofta djupare än ord. Tillåt dig därför att, bokstavligt eller bildligt, måla upp en karaktär som kan stå vid din sida som en trygg auktoritet.
Låt dig gärna inspireras av de kloka gummor och gubbar eller andra figurer som brukar finnas i sagorna. Det kan även vara ett djur eller en person du ser upp till. Du behöver en god, mild men stark och bestämd karaktär vid din sida. Beskriv gärna din inre vägledare i ord eller klipp ut och klistra in eller rita figuren eller personen i din loggbok.
GE VÄGLEDAREN REPLIKER
Jag har tidigare beskrivit hur du kan bli hjälpt av att börja prata med dig själv i tredje person, det vill säga skapa en observatör som beskriver det som händer. Allt för att du ska få en chans att hejda dig innan du gör sådant som inte är bra för dig.
Det observatören har gjort är att ge dig ny information kring situationer där du alltid reagerat efter ett visst mönster. Den inre vägledarens roll blir att tala om för dig hur du kan välja att agera istället. Där den observatörens jobb tar slut behöver du alltså fylla på med repliker åt den inre vägledaren.
Som exempel kan vi ta när du intalar dig att du inte orkar träna. Du är för trött, alltför låg, att du inte har lust och så vidare. Genom skuggarbetet vet du att det här är ett moment i din rundgång av ”du måste röra på dig för att…du är lat/tjockis/värdelös/kommer aldrig att bli nåt…lika bra du stannar hemma och äter chips”-cykel som syftar till att mörka ett personlighetsdrag hos dig som du vill dölja. Kanske har du kopplat en grundövertygelse till som låter antingen såhär: ”Jag är för glad/rörlig/energisk och är farlig och ovälkommen” eller ”Jag tänker bara på mig själv och mina behov. Därför är jag egoistisk och inte älskvärd.”
Här skulle den inre vägledaren kunna fortsätta med att säga: ”Du VET att träning är bra för dig. Att springa/dansa och få utlopp för din energi gör dig piggare och gladare. Men som liten trodde du att den här sidan hos dig måste gömmas. Annars blev du ogillad och kanske utskälld. Men att gå och träna kommer INTE att göra dig oälskad. Din känsla av tröghet, lathet, trötthet är bara ett sätt för dig att inte släppa fram den här sidan. Världen – och du själv – vill ha dig pigg och glad. Gå därför och träna!”
I förlängningen är det klumpigt att utöva en sådan lång monolog. Men till en början kan det vara nödvändigt. Till sist kanske det räcker med; ”Nu försöker du lura dig. Och du vet att det är skitsnack. Gå därför och träna!”
LÅT VÄGLEDAREN MÖTA DINA KÄNSLOR
Den inre vägledaren behöver också hjälpa dig att ta hand om och ta ansvar för svåra känslor. Starka känslor är ofta det som kickar igång din inre passivitet. Vi kan kasta oss in i arbete, träning, renoveringsprojekt för att fly undan obehagliga känslor. Men känslor måste kännas färdigt. Annars orsakar de negativ stress och kan i förlängningen leda till både kroppsliga och mentala symptom som sömnproblem eller utmattning.
Meditation är ett bra sätt att ta hand om känslor. Tillåt dig att släppa fram det som känns. Uppmärksamma var det känns i kroppen. Och kom ihåg: känslor är inte farliga – även om de är starka. Tänk på dem som en våg som sköljer in. Till slut drar den sig tillbaka. Om du behöver så rör dig lite. Forskning visar exempelvis att ångest oftast inte varar längre än ca 15 minuter. När känslan ebbat ut kan du istället finna ett inre lugn.
Du kan också dansa. Stäng in dig och sätt på känslosam eller energisk musik beroende på vilken känsla du har att göra med. Lev ut! Genom dansen slappnar din kontrollfunktion av något och känslorna kommer fram lättare.
Du kan säkert springa, yoga eller lyfta skrot också. Se bara upp med att meditationen eller träningen inte blir en flykt FRÅN känslan. Poängen är inte att få känslan att upphöra. Utan att känna den. Sen brukar den upphöra av sig självt om du bara låter den få kännas klart.
UPPRIKTIGHET OCH GRÄNSSÄTTANDE
Den inre vägledaren kan också bli en röst som hjälper dig att sätta gränser. Ofta ligger någon av våra grundövertygelser bakom att vi inte vågar ta ett vuxet grepp om något vi uppfattar som kränkande eller kontrollerande.
När du identifierat i vilka situationer du aktiverar inre passivitet på grund av rädsla, kan du öva på att ge din inre vägledare en chans att kliva in. Hur kan sådana repliker låta. Vad skulle du vilja säga. Att på ett moget sätt handskas med konflikter och oförrätter är otroligt stärkande. Du är inte ett litet barn längre som behöver vara rädd för ilska och avvisande. Med den inre vägledaren vid din sida har du en kraft att ta till i sådana situationer.
ATT BYGGA EN VÄGLEDARE TAR TID
Att förändra gamla beteenden tar tid. Du behöver öva om och om igen. Precis som med allt annat nytt du ska lära dig. Bitvis kan det vara obehagligt. Du går emot gamla instinkter där kroppen sätts i larmberedskap. Självklart kan du också ha svårare psykiska problem som kräver professionell hjälp först, innan du kan komma någon vart.
Men valet är att fortsätta som vanligt eller jobba hårt på att bryta mönstret. Belöningen är att inse, inte bara intellektuellt utan också erfarenhetsmässigt, att dörren ut ur ditt självbyggda fängelse alltid varit öppen. Och vem vill inte komma ut i frihet?
Texterna om inre passivitet är inspirerade av Edmund Berglers teori om hur vi är beroende av mörka känslor, Carl Jungs idé om skuggan och ennegrammets tanke om hur vi flyr rädslor genom ett beteende som i sig skapar det vi är rädda för. Läs övriga delar här>> Del 1, Del 2, Del 3.