Plötsligt vet jag varför jag känner ett sådant engagemang för samtal om livet. Jag ser en bläckfiskdokumentär och förstår vad alltihopa går ut på. Jag vill helt enkelt skapa tillfällen för människor som vill hitta tillbaka till sina liv, eller som vill hålla kvar vid sin känsla för livet.
Häromdagen tittade jag på dokumentären Bläckfisken och jag (My octopus teacher) på Netflix. Den handlar om en utbränd filmare. Han hittar tillbaka till sin ork och kreativitet och till att se sig som en del av naturen, genom att närma sig världen som jägarna i khoikhoi-folket i Sydafrika. Mannen dyker ner till exakt samma plats vid Sydafrikas kust varje dag under ett års tid och får kontakt med en bläckfisk och försöker lära sig allt om henne.
Filmen är i sig sevärd enbart för det vackra fotografiet och den fantastiska bläckfisken. Men en röda tråden handlar ytterst om en existentiell resa tillbaka till sig själv. Steg för steg gör han som khoikhoi-folkets jägare; han sätter sig på huk och tittar närmare på sitt eget liv, men genom naturen omkring honom. På så vis gör han sig sakta själv delaktig i livets helhet. Det läker bort utmattningen och väcker livslusten igen.
Och det slår mig. Det är samma sak jag försöker göra med Existensis. Jag vill skapa möjligheter för människor att se på livet på ett annat sätt. Jag vill få människor att se sig själva som delaktiga medskapare i sina liv och att de är en del i den större helheten omkring dem. Jag vill väcka förundran för livet självt. Och förundran för människan självt och den relation vi kan ha till allt. Allt detta för att jag märkt hur läkande det varit för mig själv. Mitt liv har blivit rikare, intressantare, komplicerat och enklare på samma gång.
Samtalen jag ordnar är på sätt och vis djupdykningar och möjligheter att närstudera det som pågår omkring oss. Genom att bit för bit titta på det till synes självklara i livet, exempelvis en företeelse som vår hälsa, kan magin och mysteriet väckas till liv. Jag tror ett sådant närmande till världen. Insikten om hur tätt sammanflätat allt är, är läkande. De kan leda till en förändring av det egna tänkandet, handlandet och förhållandet till andra människor och världen. Du kan bli mer än betraktare och konsument.
”Man ska inte tänka för mycket för då bli man galen” har många sagt. Och är en tänkande människa, som inte nöjer sig med att sova-jobba-köpa och dö, definitionen på galenskap, jag då kallas jag gärna galen. Men kanske är snarare så att vi, i vårt rationella moderna samhälle, börjat leva enbart i den rena tanken, fjärmade från naturen och livet, snarare än att också känna in livet med hela kroppen. Då blir det kanske lätt som Ebba Grön sjöng i Vad ska du bli?:
”Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch.
Ur Vad ska du bli? med punkbandet Ebba Grön
Samma sak händer imorgon.
Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo.”
Med en nära relation till livet kan ens eget liv också få del i den rytm, puls och vibrerande liv som är synbar i naturen och livets cykler. Människan behöver också aktivera kroppens relation med omvärlden; genom hantverk, dans, rörelse, beröring och smak.
Men i samtalet kan den tysta intuitionen smälta samman med gåvan att tänka. Och med en sådan nyfiken blick på det vardagliga och naturen, tror jag vi kan återföra oss in i en verklig nära relation med oss själva och livet, så som vi hade det som barn. Skillnaden är att vi nu med den vuxnes blick också kan omvandla insikterna i livets mysterium till ett hållbart sätt att leva, både för oss själva men också i relation till planeten.
Livet kommer fortfarande vara svårt stundvis trots ett sådant förhållningssätt. Men om vi också ser mysteriet och vår egen del i det, kan det hjälpa till att läka oss de gånger vi går sönder. Vi blir mer som naturen självt: självläkande.
(OBS: jag menar inte att existentiella samtal botar cancer och ersätter läkarvård. Jag menar att ett nära kärleksfullt förhållande till livet kan hjälpa en att läka psykiska sår och gör att man känner sig mindre ensam på jorden.)