Enligt tidningarna mår vi människor allt sämre psykiskt, främst unga och främst kvinnor, och det sägs att andelen sjukskrivna för psykisk ohälsa är uppe i 50%. Men vad är egentligen att må bra? Vad är det vi strävar efter?
Filosofen Hans Georg Gadamer har ett lite annorlunda sätt att definiera hälsa. Han pratar inte så mycket om sjukdom i sitt begrepp, utan menar att välbefinnande (som kännetecknar god hälsa) egentligen inte är något i sig självt, utan snarare är ett tillstånd som betecknas av en frånvaro av något, exempelvis fysisk smärta och obehag eller tankar på sådana.
Gadamer menar också att välbefinnande/hälsa är något vi uppnår när vi är upptagna av det som för tillfället finns framför oss och på så vis glömmer oss själva, det vill säga fysisk smärta eller snurrande tankar. Det här själv-förglömmande kan ske mitt i att maten lagas, eller mitt i ett samtal, eller under det att vi utför en arbetsuppgift. Vid de tillfällena brukar vi säga att vi glömt tid och rum, men Gadamer menar alltså att vi egentligen glömt oss själva för en stund. Välbefinnande handlar därför främst, enligt Gadamer, om själv-förglömmelse.
Om Gadamer har rätt kan det alltså förklara hur vi i ett alltmer individualiserat samhälle med en alltmer jag-centrerad kultur, mår allt sämre. Genom att vi fokuserar allt mer på vårt JAG, går vi därmed bort från självförglömmelsens välbefinnande.
Tanken är rimlig. För hur mycket av vår dagliga tid måste vi inte använda till att hävda oss själva på olika sätt? Vi avkrävs åsikter. Vi reflekterar över vad vi ska lägga upp på sociala medier så att vi kan få respons. På arbetet ska vi ha utvecklingsplaner och ständigt förbättras. Så också i det privata – vi inreder personligt, vi skulpterar och svälter våra kroppar och vi stärker vårt personliga varumärke genom att sälla oss till olika intressen, politiska partier eller andra ismer. Hur ofta säger vi inte ”Jag är” eller ”Jag tycker” per dag, vilket kräver ständig jag-reflektion?
Gadamer menar att vi fått var vi hittar vårt själv om bakfoten. Vi tror ofta att vårt själv gömmer sig i våra tankar, åsikter och känslor. Men han säger att vi egentligen inte finner oss själva förrän vi överlämnar oss helt åt något annat utanför oss. En paradox alltså.
Enligt Gadamers resonemang mår vi alltså dåligt – inte för att omvärlden kräver för mycket av oss eller är för rörig – utan vi mår dåligt för att vi inte är tillräckligt närvarande i den yttre världen. Det här kan vara kärnan i varför mindfulness fungerar. Där tränas du i att genom observationer av omvärlden hitta inre välbefinnande. Men det Gadamer säger är att nyckeln är att gå ett steg längre än så och också låta sig uppslukas av våra sysslor eller det som händer.
Här uppstår en balansgång. Människan är ju, precis som Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir, dömda till att göra medvetna val. Vi kommer inte undan det helt enkelt. Och den medvetenheten kräver att vi behöver ställa oss själva i relation till omgivningen för att på så vis kunna välja, d v s vi behöver fokusera på oss själva en stund.
Lösningen för Gadamer är att vi människor ständigt måste söka en jämnvikt mellan att helt gå upp i omvärlden och glömma oss själva, och att reflektera över oss själva i relation till omvärlden (vilket kräver att vi separerar oss från den).
Men hur går man upp i omvärlden? Hur når vi den typen av välbefinnande?
Ingen har väl egentligen ett enkelt svar på den frågan. Men filosofen Martin Buber talar om ett kroppsligt, sinnligt möte med världen som det som förflyttar jaget från separation från omvärlden till union. Genom att aktivera kroppen fysiskt och bokstavligt; förflytta saker, skapa saker, dofta, höra, känna och se utan använda förutfattade meningar kan vi närma oss vår omvärld. Lite grann som barnet gör alltså. Se och röra med förundran; inte med den vuxnes torra objektiva kategorisering, utan med subjektiv, öppenhet, nyfikenhet och sinnlighet. Visst, vi har sett en tomat förut. Men har vi verkligen SETT tomaten på länge. Kanske måste vi tillåta oss barnets mer ohämmade undersökande av omgivningen?
För mig rimmar det här tänket med autenticitet, d v s ett oförställt jag. Att vara i det omedelbara som sinnenas kontakt med omvärlden är, är möjligheten att vara något annat, ursprungligare, än det tänkta, förställda jaget som vi blir när vi anpassar oss själva till omvärlden hela tiden och tänker på jaget som ett koncept.
Vi pratar ofta om att vi vill bli oss själva och att vi vill bli hela. Tänk om detta uppgående i omvärlden är den bit som fattas för att vårt JAG ska ramla på plats och det som måste återställas för att nå HELHET?
Det sätter igång en massa tankar, som vanligt. T ex: är det inte ett låtsas-jag vi fokuserar på i dagens individcentrerade samhälle? Om det verkligen var jaget så tror jag vi skulle må bättre. Att börja med sig själv och tycka om sig själv precis som man är, det tror jag är grunden för det mesta. Och sen det där att glömma bort sig själv, att det kan vara både något väldigt läkande, konstruktivt, men också flykt. Båda delarna är liksom dubbla – å ena sidan jaget som mer handlar om yta och å andra sidan det autentiska och oförställda. Sen uppgåendet i världen som ett sätt att mer komma i kontakt med oss själva, men som också kan komma att handla om att fly från sig själv. Åh, det här är så spännande att diskutera! Utmanande 🙂
Ja visst är det här spännande! Det mesta kan kokas ner till den här frågan du berör. För det är med JAGET vi uppfattar och interagerar med omvärlden. Det är genom JAGET som vår världsuppfattning blir till. Och som du säger – nog är det ett låtsas-jag vi fokuserar på i vårt samhälle. Och jag tror att det är det JAGET som Gadamer menar att vi mår gott av att glömma ibland, d v s vår konstruerade identitet (vår PERSONA eller med ett annat ord: egot). Men som många existentiella filosofer anser så finns inom oss ett autentiskt, mer ursprungligt själv. Vi kan fly från både det autentiska självet och det konstruerade JAGET, men behöver försonas med båda. Skillnaden tror jag är att det ursprungliga självet kan vi inte ändra på, men vår persona går att skriva om. Både SJÄLVET och JAGET är sen förbundna med varandra och det är i den dansen vi måste lära oss att leva. Minst sagt utmanande!! Hoppas vi får chansen att träffas någon gång så kan vi prata om det här 🙂
Intressant! Jag tror att det är lite av detta jag försöker sätta ord på med mitt cirkelresonemang ? Att ytterligheterna liksom möts – och blir till en cirkel – när man är i sitt absoluta engagemang i andra (och alltså nästan helt utanför sig själv, utanför sitt JAG) och när man samtidigt inser sin fullkomliga existensiella ensamhet. Svårt sätta ord på men har en tydlig bild i mitt huvud ?
Hänger med i resonemanget. Och jag kan känna igen mig i att ha bilden klar för mig men att det är svårt att sätta ord på den helhet (cirkeln) som du beskriver. Den är så ofta både och av allt. Upptäcker ofta att det är i paradoxerna som de djupaste sanningarna tycks vila.