Är människan av naturen girig och maktfullkomlig? Eller är något annat möjligt så länge vi inte lever i en värld som bygger på att några är ute och andra är inne?
Något av det bästa jag sett på Netflix är filmen ”Hålet”. Den handlar om Goreng som hamnar i ett slags fängelse som han har anmält sig till självmant för att få läsa ”Don Quijote” i fred och sluta röka.
Fängelset är ett grymt ställe, byggt som ett torn, med en öppning hela vägen genom mitten. Där åker en gång om dagen en hiss med ett överflöd av mat. Den stannar två minuter på varje våning så att de som finns där kan äta så mycket de vill. Och folk äter. De grisar i sig så mycket det går, för du kan inte spara mat. Ju lägre våningsplan du är på, desto mindre chans till mat alltså. Dröjer alltså inte länge innan folk dör, av våld eller svält (ja, det är en ganska brutal film).
En vanlig tolkning av filmen är att den vill visa klassamhällets avigsidor. Och hur slumpmässigt det är på vilken våning du hamnar. För alla i fängelset sövs ner en gång i månaden och vaknar sen upp på ett nytt våningsplan. Högre eller lägre. Inget vet. Det finns inget du kan göra för att förtjäna något bättre.
Men i fängelset finns också myten om att ett barn ska finnas där, trots att barn under 16 inte är släpps in. SPOILERVARNING! HOPPA TILL NÄSTA STYCKE OM DU INTE VILL VETA SLUTET!!!!….. På slutet hittas dock barnet som finns på lägsta våningen. Men hon lever och tycks inte svälta utan ser oskadd ut. I slutscenen förs hon upp till översta våningen för att man tror att administrationen av fängelset ska ändras om de får se att hon finns där.
Det här inslaget gör att jag tror att den pekar på något djupare än klassamhället problematik. Något som ekonomiska orättvisor, makt och girighet bara är ett symptom på. Och det är vår djupa rädsla att vara avvisade (fredlösa) och utfrysta som driver människor.
Människor gör alltid ALLT för att VARA MED. Vi vill vara inne och inte ute. Helst vill vi också vara på topp inom allt vi företar oss. Vi söker tryggheten att aldrig någonsin mer riskera att vara UTE.
Den här impulsen och rädslan hör till vår överlevnadsmekanism. Snabbt läser vi av en grupp för att förstå vilka koder som avgör om vi är inne eller ute och om någon annan är mer ute än oss själva. Och vi lär oss detta som barn. Vad vi ska göra för att bli accepterade? Vilka regler måste jag följa? Hur ska jag bete mig? Vad får jag säga? Hur måste jag se ut?
Dels anpassar vi oss. Men ett annat sätt att komma uppåt är att trampa på någon annan. Någon med annan hudfärg. Annan sexualitet. Annan politisk eller religiös tillhörighet. Men det kan också handla om mer subtila saker. Som att du har rätt kläder, håller på med rätt sport eller läser rätt böcker.
Det jag tror att filmen egentligen vill säga är att det inte måste vara på det här viset. Vi har egentligen ett oskyldigt och oskadat barn inom oss i form av vårt SJÄLV. Och om vi kan få fram det till ytan och se att hon finns där under alla rädslor, längst ner på botten, hos alla vore ett annat beteende möjligt. Vi BLIR giriga i en värld programmerad efter girighet och hierarkier, där vi får veta att vi inte duger och att lagom inte är nog.
Men jag menar inte att rädslorna kan försvinna i ett trollslag. De sitter i köttet. Men vi kan bli medvetna om dem, och precis som Carl Jungs skugga, kan de sluta ha sin makt över oss. När vi vet om dem får vi en chans att göra annorlunda. När rädslan kickar in kommer vi att känna igen den. Om vi då kan se vårt inre barn/själv främst mäktar vi kanske göra ett annat val.
Jag tycker mycket om det svenska ordet MÅTTFULLHET. Tänk om vi kunde leva så. Att vi inte tog mer (mat, pengar, plats, uppmärksamhet) än att måttet var fullt. Varken rågat eller asketiskt halvfullt, utan just fullt, varken mer eller mindre.
Då slapp vi kanske anta olika figurer som våra berättelser är fulla av, som Gollum som håller hårt i sin ring i sin ensamhet. Han känner sig maktfullkomlig och tror sig vara säker så länge han har ringen. Men han ser inte hur förvriden och paranoid han blivit.
Vi slipper också bli Kaonashi (den ansiktslöse) i Spirited Away som ger guld till alla i utbyte mot deras uppmärksamhet och gillande. Kaonashi växer i storlek av detta, men kan aldrig bli kvitt sitt utanförskap och sin ensamhet.
Inte heller behöver vi bli Martyren, den som krymper sig själv och avstår, för att vinna upphöjdhet och allas gillande. Som tror sig bara bry sig om andra, men egentligen är intresserad av sitt eget anseende.
Istället skulle vi kunna vara mer av Mumin, Nalle Puh, Pippi eller någon annan av alla måttfulla figurer som våra berättelser också är fulla av. Sådana som Hålet lovar finns någonstans djupt i fängelsets inre.
Ett psykologiskt experiment på 70-talet som kallades för FLOTTEN (finns dokumentär) och några barn som förliste på 60-talet i Australien visar att människan inte nödvändigtvis reagerar så som kulturen och evolutionsberättelsen vill påskina. I båda fallen slöt man sig samman och hjälpte varandra till en dräglig tillvaro. Det skapades en vi-känsla, trots att det i experimentet gjordes försök att provocera fram våld när det inte uppstod av sig självt. Skillnaden jämfört med det berömda fängelseexperimentet (som urartade i våldsamheter och fick avbrytas) var alltså att man där redan från början byggde in hierarkiska skillnader och därmed triggade rädslan att bli UTE.
Men jag är inte naiv. Det här är inte en kamp för att förändra världen och så levde vi alla lyckliga i alla sina dagar. Men DU och jag kan söka det där inre som ännu inte skrämts till girighet och maktlängtan. Det otämjda som uppriktigt, spontant och direkt är sig självt i en slags trygg självklarhet så som bara små barn kan uppvisa. Jag tror att det finns inom oss alla. Som Björn Nattikho Lindblad sa i sitt sommarprat, jag tror på det ursprungliga rena inom oss istället för arvssynden. Vi behöver mata det barnet och få fram det i ljuset bara, precis som i filmen Hålet.