Den stora bluffen – del I

Inte konstigt att vi ständigt är rädda att vår mask ska rämna. Alla anstränger vi oss för att vara perfekta på olika vis. Fast vi inte är det. Men tänk om den stora friheten väntar om vi faktiskt vågar av-slöja oss själva? Om vi vågar se vårförljugenhet i ögat?

En av de vanligaste rädslorna hos människor är att bli avslöjad som en bluff. Syndromet kallas på svenska för ”bluffsyndromet”. En psykologisk undersökning på 80-talet visade att ca 70% av alla tillfrågade kände sig till och från som en bluff.

Och jag tror att det inte är så konstigt att vi är rädda att bli avslöjade som en bluff. För om vi är riktigt ärliga – nog håller vi alla på med en hel del charader för att visa oss bättre än vi är?

Orsaken till charaderna är enkel. De härstammar från en djup längtan, som vi alla har. Den handlar om att vara älskade och accepterade så som vi är. Inom oss är vi övertygade om att vi då, när vi är älskade, kommer att uppleva verklig frihet och lugn. Då blir allt som det ska och vi kommer att känna oss hemma.

Men någonstans under vår barndom fick vi uppleva att kärleken är villkorad. Och den upplevelsen, att vara utesluten och avvisad på grund av något, var så skräckinjagande att vi på riktigt trodde att vi skulle dö (och som små barn är det sant – övergivna dör vi).

Så för att skydda oss från den rädslan och försäkra oss om att få kärlek och acceptans lade vi alla oss till med vissa beteenden som fungerade i vår uppväxtmiljö. De här beteendena är vi så vana med att vi tror att de är så vi är. Men de är uppfunna beteenden – och alltså INGET som var en del av oss ursprungligen.

Eftersom uppväxtmiljöerna ser olika ut, och de strategier vi provar som barn kan bli olika, tar vårt försvarsbeteende lite olika form som vuxna. Enneagramet, ett system som beskriver nio olika personlighetstyper, bygger på hur vi formats just under vår uppväxt, och vilken som är vår grundrädsla, grundlängtan och vilket beteende vi lagt oss till med.

Men att konfrontera och SE sitt beteende för vad det är, att man är god, snäll, duktig för att uppnå en särskild effekt, är inte roligt. Det kan vara oerhört generande och ge en djup känsla av skam. Vem vill se sin förljugenhet och förmåga att manipulera andra? Det kan också skapa en känsla av tomhet som är olidlig. För vem är jag då, om jag inte är allt mitt skitprat?

Att ge sig in på den här vägen och utforska sina försvarsmekanismer är till en början något som kan ge panik, oro och olustkänslor. För utan sitt försvar är hjärtat naket, med all sin skräck att bli sårat och förgjort blottlagt. Men om vi bara vågar se vårt beteende i vitögat tillräckligt länge, förvandlas vår blick till medkänsla och ömhet för oss själva. Vi vill ju bara bli älskade. Och ur all den dynga av förställdhet vi vadade runt i, börjar något nytt spira; en vänligare, mer kärleksfull känsla för oss själva. Det vill säga, exakt vad vi längtat efter. Det fina är att det har funnits till hands där inuti oss hela tiden (precis som det var i vår barndoms oskyldighet), men vi har varit förblindade och bara letat efter kärleken utifrån).

Förljugenheten är det skal som måste spricka för att fröet ska kunna gro och bära frukt. Den liknelsen är vanlig i många religioner – i den kristna där de flesta i väst är uppvuxna – pratas det om ett vetekorn.

Ni som läst tidigare inlägg förstår kanske att jag just gått igenom en sådan här smärtsam rannsakning av mig själv. Det har varit en jobbig tid. På nätterna har jag drömt om kärnvapenexplosioner och att jag dragits med i vattenfall. Bara en massa dödliga katastrofer. Det har känts som om mitt undermedvetna bearbetat risken att min försvarsmekanism ska dö.

Mitt i allt detta har minnet av en älskad bok dykt upp: Trollkarlen från OZ. Och jag tror att det är exakt det här psykologiska arbetet som hela berättelsen handlar om. Allt Dorothy vill är att komma hem. Men för att göra det måste hon gå till Smaragdstaden och träffa den store Trollkarlen som ingen träffat. Ingen vet ens om det är en man eller kvinna. Väl där möts hon av en obehaglig röst och en stor skrämmande skuggfigur och skepnad, men när hon konfronterar den, uppdagas en liten skallig skrämd man. Hon ser en bluff.

– ”Lurat oss?, ropade Dorothy. Är du inte en stor trollkarl?”
– ”Så så, flickan min, sade han, skrik inte så högt. Någon kan höra dig, och då är det slut med mig. Folk tror att jag är en stor trollkarl.
– ”Är du inte det? frågade hon.
– ”Inte det minsta; jag är bara en vanlig människa.”
– ”Du är mer än så, sade Fågelskrämman dystert. Du är en humbug.”

Ur Trollkarlen av OZ, av L Frank Baum

Trollkarlen är våran inre försvarsmekanism som får oss att hålla upp olika fasader: den rättfärdige, den behaglige, den rolige, den perfekte, den goda samariten, presteraren, den som får saker gjorda, den som tänker på alla risker, den smarte. Allt för att andra ska älska oss och inte avvisa oss. Alla dessa är i olika variationer de nio typerna i enneagrammet.

För att genomskåda sig själv krävs radikal uppriktighet, mod och tålamod att iaktta sig själv under en lång tid. Enneagrammet ger ledtrådar att börja dra i om man inte ser något skyddsbeteende alls. Men det stora arbetet är att stanna upp och observera sig själv. Utan det kommer inte vändpunkten.

Och här finns inga genvägar eller quickfix. Och att meditera, göra yoga eller annat som brukar lugna upprörda känslor kan i det här arbetet mest vara hinder. För den verkliga förändringen kräver att du kliver rakt in i den STORA RÄDSLAN (våga blottlägga Trollkarlen) för att kunna väcka liv i den ursprungliga oskyldiga DU som väntar därunder, så att det frö som är DU kan bära frukt.

Vem vet vem vilka vi är när rökridån och charaderna lägger sig. Men jag anar att något kommer att träda fram. Enneagrammet menar att beteendet som kan få oss på fall, också är vår största tillgång, om egenskapen bara hanteras på ett hälsosamt och balanserat sätt.

Men om baksidorna av vår personlighetstyp börjar visa sig igen, och vi fylls av självhat, vrede, rädsla, ångest eller missmod. Då kan vi bjuda in Trollkarlen (bluffmakaren) igen och ge honom det han längtar efter. För hur kan vi, om vi vågar se det lilla barnet inom oss som bara försökte skydda sig och få kärlek, då låta bli att känna ömhet och kärlek för oss själva? Hur förställda och förljugna charader vi än brukar dra till med?