Hur hanterar man förändringar, särskilt sådana som slängts på en utan att man önskat dem? Hur balanserar man på den vassa eggen mellan att bevara sin autenticitet och att göra avkall på sig själv för att passa in?
Just nu har Moder natur jämlikt låtit samma virus påverka människor var de än befinner sig, oavsett rikedomar eller nationsgränser. Ingen kommer undan. Hon har lite grann ryckt undan mattan för oss alla.
Just hur vi reagerar inför vår nya märkliga tillvaro är en vattendelare. Vissa har lättare att ta förändringar och att anpassa sig. Andra spjärnar emot och känner sig drabbade. Och nu med coronakrisen är säkert många förvånade över sin egen reaktion. Rädslan att dö av en smitta är ny för de flesta och kan plocka fram sidor man inte sett förr.
Oavsett reaktion brukar alla mitt i en förändring förr eller senare uppleva att vi inte känner igen oss. Kanske är vi sådana som känner oss bekräftade när vi berättar dråpliga historier för kollegor vid fikat. Kanske känner vi oss duktiga när vi är den som alltid hinner mest uppgifter på jobbet. Kanske får vi bara något gjort tillsammans med andra och är nu märkbart passiva när vi ska försöka jobba hemma på egen hand. Nu är vi berövade. Vårt gamla sätt att vara fungerar inte längre och vi behöver uppfinna oss på nytt utifrån den nya situationen vi kastats in i.
Alla som lämnat ett land för ett annat och lever i exil vet hur det här känns. De har upplevt hur ens gamla vanliga sätt att vara inte längre riktigt fungerar i den nya situationen. Det blir en dubbel vilsenhet, både inför den okända nya omgivningen, men också inför det egna självet som inte är användbart i det nya.
Så vad gör man? Vem är jag i det nya?
Liksom i alla nya territorier behöver den nya terrängen utforskas. Så se dig om. Vandra runt. Betrakta. Vad är det nya? Hur fungerar verkligheten i den nya tillvaron? Vilka stigar, vägar, hinder och möjligheter finns?
Sen är det dags att sortera igenom det gamla jaget; Vad av mig själv fungerar ännu? Vad kan kläs i en ny form som passar med det nya? Vilket språk är det som pratas här? Vilka förutsättningar utgår den nya verkligheten ifrån? Hur kan det hos mig själv som känns viktigt ta sig fram i den nya tillvaron?
I utforskandet av det nya finns också vägar som kan vilseleda till mer mörka platser på den nya kartan. Där finns nostalgin, en honungslen känsla som om den får för mycket plats, lätt kan locka till att inte vilja anpassa sig. Och om man inte aktar sig kan ett envist motstånd uppstå som fundamentalistiskt håller kvar vid gamla sätt att leva på, du kan bli rigid och dömande mot andra som anpassar sig. Bland irrvägarna finns också tendensen att leta syndabockar, och den ack så sköna känslan att kunna skylla allt ont på andra och själv därmed stå fri. I vägkanterna kan också en mörk gestalt erbjuda dig genvägar genom att snabbt kopiera andras sätt att vara för det ringa priset att du säljer din autenticitet och blir en skugga av ditt jag.
Men kan du hålla ögonen öppna och nyfiket utforska gränslandet mellan det gamla och nya finns en större chans till en stark hållbart nytt jag som kan fylla sin plats i det nya. Den dag du inte längre blir smärtsamt medveten om dig själv och dina tillkortakommanden i olika situationer, har du slagit rot på nytt, och kan återigen vila i det bekanta. Åtminstone tills nästa gång livet bestämt sig för att överraska dig.