Sprucken

Vad skulle hända om vi vågade se våra mindre smickrande sidor i vitögat? Om vi kunde sluta att alltid försöka peka på andras ofullkomligheter istället? Kanske skulle det komma en verklig förändring ut ur den smärtsamma insikten?

De flesta människor kan gå ganska långt för att slippa erkänna mindre smickrande sidor. Inte heller vill vi veta av att många av våra problem är självförvållade.

Några saker vi hittar på för att inte vända blicken dit vi borde är att exempelvis tycka synd om oss själva. ”Varför just jag? Varför händer det alltid skit för mig?” Ovanpå det kan vi också spela ut martyrkortet. ”Allt jag har gjort för dig, och det här är tacken?

Men vanligast är nog ändå den taktik som vi kan kalla ”det anklagande fingret”. Det är en nästan automatiserad reflex där vi alltid söker en syndabock när något hänt. ”Det är inte jag som beter mig illa, den är den eller den. Den borde ha tänkt på det här. Inget av det här skulle hända om du bara. Och du gör alltid såhär, jag gör aldrig så…”.

Allt dessa manövrar är för att tala om för oss själva och andra hur rätt vi har och hur fel alla andra har. Och det här kan vi ägna ett helt liv åt. Men när vi spelat ut alla trick i boken och livet dragit bort mattan, kan det hända att vi målas in i ett hörn. Och kanske, kanske, spricker trollet.

Ett annat effektivt sätt är att möta en person som speglar alla ens värsta sidor – och plötsligt se sig själv. Alltså någon som manifesterar alla ens skuggsidor enligt Carl Jungs tankar. Vanligtvis börjar det med att vi avskyr någon eller så irriterar de oss hela tiden. Gärna så mycket att vi pratar med alla om det.

Det här har nyligen hänt mig. En person har kommit in i mitt liv som jag ogillar på alla sätt och vis. Men jag insåg snabbt att hen är ALLA mina sämre sidor i ett. Och jag vrider mig i outhärdlig genans. Jag står varken ut med hen ELLER mig själv.

Men den här gången kommer jag inte undan. Jag kan inte fly in i ett gnäll om hur hemsk hen är, för jag vet att just det beteendet ligger och lurar inom mig själv. Jag kan heller inte käckt intala mig att mina dåliga sidor nog är goda sidor, eller att de nog inte finns. Jag kan helt enkelt inte lura mig själv längre. Så långt har jag kommit i mitt utforskande av mig själv att alla såna trick inte fungerar längre (läs om Enneagramet längst ner). Istället slungas jag in i ett tillstånd där jag känner mig blottad. Skyddshöljet har spruckit.

Inom mig börjar ett krasst accepterande ta sin form. Okej. Jag är sådan. Också. Vad göra nu? Någonstans djupt inuti begriper jag att det här är en sådan situation där jag bör leva som jag lär. Jag måste försonas och omfamna de här sidorna av mig själv. Så långt okej. Men jag fattar ju också att jag behöver göra det genom att omfamna de här sidorna hos den här personen. Jag behöver acceptera dem och till och med tycka att de är okej. Jag behöver känna medkänsla med hen. Kan det vara vad förlåtelse betyder?

Jag tror att den omtumlande tankesaltomortal jag just erfarit är vad filosofen Hans Georg Gadamer menar är erfarenhetens väsen. Han säger att ”varje erfarenhet värd namnet korsar en förväntan”. Och där i brytpunkten, där min bild av mig själv visar sig vara en betydligt grumligare och mer ofullkomlig, uppstår en verklig insikt och den kan bara uppnås när vi genomskådar en villfarelse. Och inte utan att bringas i genans, eller annat obehag. Bilden av oss måste spricka. Först då är vi redo för en verklig förändring.

Vad som ska komma ut av min insikt vet jag ännu inte. Inte heller om jag kommer att klara av den smått förödmjukande uppgiften att omfamna de sidor jag har så svårt för hos den här personen (jag vrider mig redan som en mask inombords av tanken). Men något känns samtidigt frigjort. Som om det åskat till rejält och luften nu är klarare att andas. Så jag har tillförsikt. Något kommer att förändras. Vad det blir som kommer ut ur det spruckna skalet får den som lever kanske se.

Med hopp om att alla förr eller senare får korsa en villfarelse och komma ut på andra sidan där allt känns möjligt. Där verklig förändring kan äga rum.

”När jag ger upp och är med ögonblicket som det är, hittar jag också kraft att göra det jag kan i just det ögonblicket.”

Pake Hall, buddistisk ledare (tack Marianne för tipset)

Vill du lära dig något om dina mindre smickrande sidor kan jag rekommendera Enneagramet. I det här inlägget hittar du en länk till ett gratistest.

Lämna ett svar