Du är tillräcklig

Länge har vi intalats att naturen handlar om att dö eller dödas. Att det råder en strid. Men är det inte snarare i oss själva det ser ut så? Naturen tycks nöja sig med det som är tillräckligt.

Sitter i skogen och förundras över känslan som alltid infinner sig där. Träden, mossan, fåglarna och stenarna bara ÄR. De gör lugnt sin grej. Växer. Hämtar näring. Sjunger eller susar. Det är en känsla av stillhet. Ett slags ”allt är okej”-känsla. Det är som att skogen säger ”du är tillräcklig”. Där finns inget som känns som stress eller press, åtminstone inte som jag kan uppfatta. Och den här känslan tycks omsluta mig. Det är lite som att komma hem till något välbekant där jag kan vara mig själv för en stund.

Men i naturfilmer brukar det låta annorlunda. Där är det alltid kamp. Och det sägs att det alltid bara är den starke som överlever. ”Survival of the fittest” och så vidare.

Här på en mossklädd sten känner jag inte igen den tanken. Det är snarare en stillsam lunk som pågår. Visst döden finns där, men på ett odramatiskt sätt. Den är en förutsättning för allt liv och därför lika accepterat som livet självt – något annat är inte möjligt.

Är det inte snare på grund av det som vi dras till skogen och dokumenterat mår bra av det, inte för att den påminner om kampen om överlevnad? Naturen/livet tycks strunta i hur något är och är bara intresserad av att något är. Den vill bara så mycket liv det går, utifrån de förutsättningar som finns.

Och allt tycks välkommet. Färggranna blommor. Gråtråkiga änder. Oansenliga larver djupt nere i jorden. Snedväxt. Parasiter. Taffligt bladverk och illaluktande svampar. Moder natur omfamnar allt och visar stor tillit till helheten. Hon verkar som om det egentligen bara finns två villkor: mångfald och balans.

Tänk om vi människor kunde fungera på det viset tillsammans. Att precis som i naturen nöja oss med försöka fylla den nisch vi blivit tilldelad så gott det går. Om vi kunde nöja oss att vara tillräckliga inför varandra och oss själva.

Men det mänskliga varandet fungerar oftast annorlunda. Inom oss bråkar ofta en röst som talar om att vi inte duger.

Jag tror det handlar om hur vi ser på värde. Om naturen ser själva varandet som tillräckligt, nöjer sig inte människan med annat än nytta som måttstock, och då nytta enligt ett ideal; att jag presterar på ett visst sätt och aldrig göra fel. Eller att jag måste vara behaglig och följsam för att vara älskad. Versionerna av otillräcklighet är förmodligen lika många som det finns människor.

Med en måttstock som ständigt väger och mäter oss efter prestation är det inte så konstigt att vi är trötta. Att vi aldrig känner att vi duger.

Det är också svårt att kämpa emot den inre röst som upprätthåller mätandet. För den fungerar enligt en logik som är riggad för att kännas som en sanning. Den inre kritikern utgår från en norm och jämför dig mot den. Normen kan vara helt din egen eller höra till vad samhället eller någon annan förväntar sig av dig. Normen är ofta inpräntad i barndomen utifrån en särskild upplevelse.

Det betyder att, tankemässigt, är jag såklart värdelös om det visar sig att jag inte fyller måttet. För värdet låg ju i att uppnå det som normen säger. Och utifrån den sanningen försöker vi ändra på något hos oss själva så att vi mår bättre. Helst ska vi intala oss motsatsen till vad rösten säger. Så vi sätter affirmationer på badrumsspegeln och upprepar att vi är perfekta medan vi borstar tänderna.

Men det är ganska fruktlöst att bekämpa en logisk sanning med att säga att den är lögn. Det vi måste göra är att byta ut det antagande som logiken vilar på; att vi måste prestera på ett visst sätt för att vara värda något. Vi borde istället var lite mer som naturen och vara så mycket liv det går, utifrån de förutsättningar som vi har. Och nöja oss med detsamma från andra. Möjligtvis kan vi bättra på förutsättningarna för hela ekosystemet så som sker i naturen – att de löv vi släpper kan förmultna och också gå vidare till andra. Eller som svamparna som ger träden mineraler och i utbyte får socker.

Men där är vi inte än. För det skiftet krävs en inre revolution. Än så länge får vi söka tillflykt i naturen och återhämta oss i den vila hon ger. Kanske kan det till slut ge kraft till en inre förvandling som gör att vi kan börja leva som naturen lär, och se oss själva och andra som en pusselbit i det stora hela; att värdet ligger i att var och en är en kedja i livets länk, inte i att var och en är en kedja på ett visst sätt.

Så kan vi också sluta upprepa den gamla modernistiska ”sanningen”, att naturen är en kamp för överlevnad. Den är levnad. Punkt.

Hur fint kan det inte bli då?

”Överallt talar naturen till människan med en röst som är välbekant för hans själ.”

William von Humboldt, tysk filosof och lingvist