Paktivitet – i balans med livet

Passivitet är den nya aktiviteten, sägs det. Men är det egentligen frånvaro av aktivitet vi menar? Eller menar vi inte bara att vi ska anpassa våra aktiviteter till världen och det som sker? Men är det egentligen nytt?

Ett litet virus har försatt världen i ett nytt läge. Vi tvingas in i karantän och passivitet klagar många. Men egentligen är det inget nytt. Vi anpassar oss ju bara till rådande förhållanden – precis som människan alltid behövt göra – och något som brukar framhållas som vår styrka.

Det kanske snarare är så att vi glömt bort att detta är det naturliga läget. Vi har bara i oförståndigt högmod trott att naturens lagar och utjämnande balans inte gäller oss.

Filosofen Jonna Bornemark har myntat ett nytt begrepp för att försöka fånga detta att vara i fas med livets flöde. Att ta emot och anpassa sig efter de skeenden och krafter som är i görningen och använda de i sina aktiviteter. Hon kallar det paktivitet, en sammanslagning av orden passivitet och aktivitet. Passande nog bildar det då ordet pakt, vilket pekar lite på vad det handlar om.

Paktivitetens kraft blir särskilt tydlig i barnafödande. När värkarna satt igång har du som föderska inget egentligt val. Livet föder och låter sig inte stoppas av dig. Om du försöker protestera eller fly undan vågorna av smärta och muskelkraft riskerar du att förlänga hela förloppet – men ut ska barnet i vilket fall. Men om du överlämnar dig och börjar arbeta med födslokraften kan du hitta en rytm som besparar både dig och barnet energi.

Detsamma gäller egentligen alltid. Inte bara vid förlossning och viruskris. Om du inte kan acceptera och anpassa dig till livets händelser, eller till det känsloläge du har, desto större risk att du skapar mer (och tidsmässigt längre) lidande i ditt liv än vad som vore nödvändigt. Risken kan bestå av försenade reaktioner, bitterhet, passivitet, skuldbeläggande, depression och kanske en ny identitet som offer.

Det betyder inte att du inte ska reagera på det som händer, och utan känslor. Utan bara att du varken ska förneka eller klamra dig fast. Att du tillåter det som händer, sörjer om det behövs, och sedan försonas med det som är. Det ger dig större förutsättningar att agera i fas med det som händer.

Många religoner och andliga riktningar har också uttryck för det här mellanläget. Taoismens heter Wu Wei. En vanlig översättning är icke-agerande. Men egentligen är det Jonna Bornemarks paktivitet som menas. Många kampsporter bygger på just den här principen; att du ska använda dig av den kraft som den som attackerar dig har för att fälla den andre. Det handlar om följsamhet och att bruka det som kommer med minst möjliga energispill.

The hard and stiff will be broken.
The soft and supple will prevail.

Tao Te Ching, kap 76, översättning Stephen Mitchell.

Nothing in the world
is as soft and yielding as water.
Yet for dissolving the hard and inflexible,
nothing can surpass it.

Tao Te Ching, kap 78, översättning Stephen Mitchell.

Om något blottlägger coronakrisen livets behov av ödmjukhet och följsamhet. Och det är inte något svagt och passivt. Paktiviteten är ett realistiskt förhållningssätt – det är att vara i takt med verkligheten – för oavsett hur mycket vi önskar att vi står över naturen och livet så gör vi inte det. Vi står varken över eller under. Vi är en del av naturen.

Paktivitetens förhållningssätt är realistisk i den meningen att det är mest lik verklighetens natur, och kanske vår egen. Som franskiskanermunken Richard Rohr sa: ”Life is not about us, but we are about life.”

Lite grann kan man också säga att paktiviteten avlastar oss. Vi har inte bördan och ansvaret att styra livet, vårt ansvar ligger snarare i att svara an till livet.

Lämna ett svar