På trettiotalet myntade filosofen Martin Heidegger begreppet ”Mannet”. Mannet är den färdiga verklighet vi föds in till som vi som spädbarn gör till vår för att kunna begagna och ta till oss världen. Idag skulle vi kanske kalla Mannet för normer. Mannet är fullt av regler för hur något ska göras och hur vi ska tänka om saker: ”hur man gör vid en middag”, ”hur man ska tänka om pengar”, ”hur man åldras”.
Mannet är fullt av regler för hur något ska göras och hur vi ska tänka om saker.
Mannet är praktiskt. Utan Mannet skulle vi inte kunna förstå eller kunna föra oss i världen. Mannet bidrar till att vi fungerar tillsammans. Men samtidigt hindrar det oss också från att tänka kreativt.
Mannet gör enligt Heidegger att vi blir upptagna av ytligheter, regler och kallprat istället på riktigt se saker som de verkligen är. Som en del av Mannet kastas vi också in och befinner oss alltid i en stämning som fungerar som ett filter som avgör hur världen ter sig för oss.
Plötsligt känns något inte rätt. En spricka har öppnat sig i Mannet. Och det här är ett gyllene tillfälle.
Men det finns vägar ur Mannet, men de är ofta obekväma. Heidegger säger att vi plötsligt, ofta senare i livet, kan drabbas av kuslighet och ångest. Plötsligt känns något inte rätt. Han menar då att en spricka öppnat sig i Mannet. Och det här är ett gyllene tillfälle. Kusligheten och ångesten är en stämning som gör att vi för första gången kan få syn på något nytt. Något som är mer autentiskt för oss själva och mer kreativt.
Så när ni försöker lösa ett problem – i ert eget liv eller på jobbet – minns Mannet och stämningarna: det som gör att vi inte förmår se världen sådan den är, utan så som ”man” bör se den. Botemedlet är att fråga och ifrågasätta, att provprata och våga fråga så kallade dumma frågor. Ju mer grävande desto längre bort kommer ni från Mannet och så som ”man” bör tänka.