Många klagar på att de har en inre kritiker. Men det är värre än så. Ofta har vi en hel domstol igång inombords. Där finns både domare, åklagare och högljutt försvar. Men med en trygg inre auktoritet kan vi befria oss från de ständiga åtalen.
De inre kritikern är den där rösten som förmanar och dömer oss. Ibland hörs tjattret inte bara på dagen och när vi är vakna på natten, utan dyker även upp i drömmarna. Pladdret är utmattande. Men framför allt förödande. Det skapar alla möjliga olustiga känslor och förmörkar vår möjlighet att välja det som är bra för oss.
Om man granskar den inre kritikern närmare framträder inte bara vår domare, utan en hel domstolskår. Och det är inte undra på att vi känner oss helt slut efter en dag ibland.
I ledning för domstolen har vi den inre kritikern som organiserar hela domstolen och fördelar talarordningen. Domaren utfärdar den slutliga domen, men till sin hjälp har hen också nämndemän som har uppdraget att föreslå vad vi är skyldiga till och påföljd, alltså bestämma vilket straff vi får, ofta någon i stil med: ”du borde aldrig gå ut”, ”du borde bara hålla tyst”, ”du borde aldrig söka det där jobbet”. Variationen är oändlig.
Den inre kritikern kommer också i form av en åklagare som ständigt drar oss inför domstol och anser att vi är skyldiga till det ena efter det andra. Vi kan vara lata, för högljudda eller för slarviga. Men vi kan lika gärna vara alltför bra och lite för duktiga. Åklagaren håller pläderingar och drar fram hela vår historia av fel på området och ältar dem om och om igen. Åklagaren har också till uppgift att på olika sätt misskreditera vår karaktär. Det gör att vi ofta också får höra om annat än just det vi är anklagade för när åklagaren är igång: ”Sen är du värdelös på att hålla ordning i köket och äter ständigt för mycket och dina vänner tycker du är tråkig” och så vidare.
Den inre kritikern motsvarar vårt superego – alltså den funktion i psyket som försöker få oss att hålla oss inom normer och våra egna föreställningar om hur vi måste vara för att bli accepterade.
På den åtalades sida sitter försvarsadvokaten i två skepnader. Dels finns ”hyllningskören” den som istället håller fram hur förträfflig du är (ofta undermedvetet): ”Jag är speciell och alla borde uppmärksamma det!” eller ”Jag gör aldrig det fel som påstås, det gör mig kränkt att någon ens säger så.” Den här funktionen håller sig i bästa fall inom sund narcissism men kan utvecklas till en gränslös sådan och då riskerar vi att faktiskt förbättra oss.
Som den andra skepnaden har vi förhandlaren. Det är en karaktär som försöker mildra vårt straff med hjälp av att klä på oss en offerkofta och gärna också peka ut att felet ligger hos andra.
Om förhandlaren drar offerkofta-kortet försöker den ofta framhålla oss som skyldiga till generaliserande allmänna anklagelser som ”Jo, jag är värdelös”, ”Ingen gillar mig” eller ”Jag gör aldrig rätt”. På det viset tänker förhandlaren att vi kan komma undan om vi tar på oss ett mått av självlidande exempelvis nedstämdhet, ångest, bitterhet eller förakt för oss själva.
En annan variant är när förhandlaren pekar ut någon annan som skyldig, som gjort oss till offer: en kollega, en förälder, invandrare som tagit våra jobbmöjligheter eller annat. Förhoppningen är att skulden ska, om inte helt bäras av andra, mildras något genom att fördela bördan genom att få sympatier från andra. Förhandlaren manövrerar även våra försvarsmekanismer.
Förhandlaren är den del av vårt psyke som kallas ego som är en självcentrerad funktion.
Men den åtalade då? Den vi kallar ”jag”. Det kluriga här är att den stolen ofta är till hälften tom. Ingen vet riktigt vem hela denna ”jag” är. Identiteten är inte riktigt utredd. De synliga sidorna av ”jaget” är personan vilket motsvaras av de egenskaper vi lagt oss till med för att vi tror att de förväntas av oss. Den andra halvan av detta ”jag”, som är osynlig, är de egenskaper som superegot försöker gömma från omvärlden. Den halvan består av våra skuggsidor, både de mörka och de gyllene. Ofta är vi inte ens medvetna om att de finns.
Inte undra på att det inre tjattret från vår domstol är uttröttande och kan uppta ett helt liv. Här finns flera olika röster som alla vill bli hörda.
Vägen bort från domstolen går via ett medvetandegörande av alla processer som pågår inombords när vår inre kritiker aktiveras. Notera dina inre röster. Det är också viktigt att våga möta, bearbeta och acceptera skuggsidorna så att ”jaget” kan bli helt. Ur det kan en trygg inre auktoritet formas så att den inre domstolen blir arbetslös.
Till domstolen behöver läggas en rehabiliterande instans. En inre terapeut. Någon som kan ställa frågorna vi behöver, frågor som: ”Är det verkligen sant att du är värdelös?”, ”Även om du felat, vad kan du göra nu?” och ”Vem är du egentligen?”.
Ett helat ”jag” är fundamentet för vår autenticitet och utgångspunkten för vår autonomi. Genom en trygg auktoritet kan vi vara uppriktiga när det behövs och även sätta gränser för att värna oss själva (läs gärna Brené Browns bok om sårbarhet och gränser). Vetskapen om de förmågorna lämnar ett handlingsutrymme där vi kan våga vara kärleksfullt uppriktiga och visa välvilja och medkänsla för andra och världen. För vi vet att om det behövs kan vi stå upp och försvara oss själva – utan en inre domstol.