De flesta känner till fenomenet som kallas vår inre kritiker och att det kan hindra oss i livet. Men få känner till att den inre passiviteten kan göra minst lika stor skada. Den inre passiviteten är en klurig drivkraft. Den förstör för oss samtidigt som den ofta lyckas mörka för oss att att den ens finns.
I vårt huvud trängs olika typer av inre kritiker. Där finns rösterna som talar om att vi är värdelösa, att vi är slarviga och att vi inte förtjänar kärlek. Men lite längre ner i dunklet vilar vår inre passivitet som en slug hoprullad hal ål. Ibland slingrar den fram och lägger krokben för oss och viskar samtidigt i vårt öra att det som händer är någon annans fel eller att det är yttre händelser som gör att du har det eländigt. Ofta vill den också få oss att tro att det vi gör är bra för oss på något sätt; att vi bara försvarar oss eller att vi unnar oss.
Den inre passiviteten är inte bara som namnet antyder en kraft som gör oss passiva och undvikande. Samma drivkraft kan också ligga bakom att vi energiskt kastar oss in i nya projekt eller fattar hastiga beslut. Det som att gör att drivkraften kallas passiv är att den alltid syftar till att göra dig passiv inför det verkliga grundproblemet som består av din största rädsla; att exempelvis vara oälskad, att bli avvisad, att vara betydelselös, att vara ensam eller att till fullo inse din egen dödlighet. Människor kan också vara minst lika rädda för sin egen storhet och inte våga vara så starka, kreativa eller livfulla som de vill.
En gång i tiden, när du var liten, hade det här försvarssystemet en skälig förklaring och en funktion. Att som spädbarn inse den egna fruktansvärda sårbarheten och hur utelämnade vi är åt andra skapade rädslor som var så skräckinjagande att vi utvecklade funktioner som hjälpte oss fly från rädslorna. De här funktionerna gav form till en stor del av vår personlighet. Kanske är det därför vi anar någonstans att vi har ett annat friare och enklare sätt att vara; ett som känns mer som oss själva. Vi har en gång varit tvungna att gömma undan sidor av oss för att inte väcka de obehagliga rädslorna till liv.
Men det är inte lätt att göra något åt de här funktionerna. Kombinationen av den inre kritikern och den inre passiviteten är en fantastisk självgående maskin. Den inre passiviteten är liksom, den hala ålen, en asätare och den närs av biprodukter som din nedstämdhet, ångest och låga självkänsla. På sätt och vis är detta alltså ett beroende.
Den inre passiviteten får dig helt enkelt att försätta dig i knipor som ger din inre kritiker chansen att skamma dig. Resultatet blir att du känner negativa känslor som matar passiviteten till att försätta din i nya dåliga situationer som den inre kritikern kan gå igång på. Och så vidare.
Dessutom hjälper både kritikern och passiviteten till att maskera hela den här skenmanövern, allt för att du inte ska möta den verkliga underliggande rädslan. Ett vanligt försvar mot ett påstående att vi själva skulle förstöra för oss är att inre kritikern upprört säger: ”Jag vill absolut inte medvetet försätta mig i en sits där jag kan komma att riskera att stå som förlorare/bli avvisad/få känna att jag har fel! Kolla jag gör ju allt för att lyckas. Jag vill verkligen vinna/hitta kärlek/ha rätt!”
Den som exempelvis vill vara perfekt, skapar en inre kritiker som ställer kraven som aktiverar den inre passiviteten som i sin tur får dig att omedvetet göra slarvfel eller inte anstränga dig tillräckligt, vilket leder till sämre resultat än du tänkt dig, vilket ger den inre kritikern en chans att kritisera dig, som i sin tur skapar negativa känslor som häller ytterligare olja på den inre passiviteten.
För att göra dig fri från detta moment 22 måste du sluta förledas av de här inre krafterna. Först då kan de förlora sitt grepp om dig och rösterna skulle kunna dämpas för att till slut bara finnas som ett eko i bakhuvudet. I det tomrum de lämnar efter sig, och genom att möta de grundläggande rädslorna kan du börja bygga upp din inre auktoritet och tillit. Med den får du genast en trovärdigare röst att lyssna på. Och det är också en väg till att lära känna HELA dig, det vill säga det som du också tryckt undan. Men det första steget är alltså att få syn på den inre passiviteten.
I DEL 2 kan du läsa mer om hur den inre passiviteten kan ta sig uttryck >>.
Texterna om inre passivitet är inspirerade av Edmund Berglers teori om hur vi är beroende av mörka känslor, Carl Jungs idé om skuggan och ennegrammets tanke om hur vi flyr rädslor genom ett beteende som i sig skapar det vi är rädda för.