Filosofen Martin Heidegger gjorde skillnad på tal och prat. Pratet, menade Heidegger, är ytligt och upprepande. Ett sätt att prata som håller verklig förståelse på avstånd. Talet däremot är det intuitiva och spontana som bottnar i en innerlighet. Talet kommer från en öppenhet inför det som är. Det vågar sig ut i icke-vetande. Talet är nyfiket och undersökande. Det är öppnande.
Pratet är som att susa förbi verkligheten på en motorväg och inte stanna upp för att närma sig det man passerar.
Om man ska använda en bild för att beskriva skillnaden mellan tal och prat, kan man säga att pratet är som att susa förbi verkligheten på en motorväg och inte stanna upp för att närma sig det man passerar. Det är effektivt och praktiskt och tar en från punkt a till b. Men om du ska lära dig något om vad det är du passerat, är det bäst att kliva av för att se med egna ögon. Då är det dags att tala och veta på riktigt vad du talar om.
Med pratet skyddar vi oss mot att visa oss sårbara. Pratet hjälper oss att inte behöva visa oss okunniga. Pratet är därmed tillslutet, det vågar sig inte ut i icke-vetandet, där ny kunskap finns att hämta. Men pratet är också praktiskt. Mycket lär vi känna på det viset först. Egentligen är all teori prat, och blir inte tal förrän vi börjar använda teorin i praktiken.
En alltför stor övervikt mot prat kan skapa ytlighet, förfrämligande och brist på engagemang.
I relationer och på arbetsplatser behövs prat för att det ska hända saker. Prat är det effektiva sättet att sätta saker i rörelse. Däremot kan en alltför stor övervikt mot prat kan skapa ytlighet, förfrämligande och brist på engagemang. Ibland kan det helt enkelt behövas ett tillfälle där pratet tillåts övergå i tal, där öppenhet, frågande och undersökande kan belysa hur man har det och om det man gör och hur man gör det fortfarande är det rätta. Är relationen eller verksamheten i linje med hur verkligheten faktiskt ser ut just nu?
Det ligger på den som lyssnar att skapa ett rum som signalerar tillit till att det som sägs kommer att tas emot och inte avfärdas.
Men för att talet ska våga sig fram krävs att situationen är tillåtande. Det ligger på den som lyssnar att skapa ett rum som signalerar tillit till att det som sägs kommer att tas emot och inte avfärdas. Egentligen kan man säga att både talet och pratet har sin motsvarighet i två olika sätt att lyssna, ytligt eller innerligt.
Hur ser det ut i dina relationer eller på din arbetsplats? Skapar du/ni möjlighet att öppna upp för verklig förståelse?
Hej, Det här är en kommentar.
För att komma igång med moderering, redigering och radering av kommentarer, besök sidan för kommentarer i adminpanelen.
Kommentarsförfattares visningsbilder kommer från Gravatar.