Flykten från friheten

Krig och revolter har startats i frihetens namn. Och oändligt många är de låtskrivare, författare och poeter som skrivit texter kring frihet. Men vad är frihet egentligen? Vi säger att vi längtar efter den – friheten. Men vill vi verkligen ha den? Psykologen Erich Fromm och filosofen Simone de Beauvoir menar att vi gör allt för att undfly den.

Existentialismens grundare Jean-Paul Sartre och hans livspartner Simone de Beauvoir ansåg att människan inte är något annat än ren frihet. De var till och med så drastiska att de sa att vi var ”dömda till frihet”. De menade helt enkelt att vi inte kan slippa undan detta att välja (även att inte göra ett val är ett val) och att människan därmed, i grunden, kan sägas vara frihet. Med andra ord, kan man säga, att de satte likhetstecken mellan frihet och det stora öppna fält som utgörs av våra handlingsmöjligheter.

Psykologen Erich Fromm beskriver friheten som tvetydig. Den kan antingen betyda ”frihet från” eller ”frihet till”. Till frihet från räknas sådant som begränsar oss och förtrycker oss. Hit hör både externa krafter och internaliserade krafter. Med frihet till menas förmågan att fullfölja planer, drömmar och önskan om att leva och vara på ett visst sätt. Eftersom han är psykolog knyter han friheten tätt samman med den så kallade individuationsprocessen, d v s den process som gör vår uppfattning om ett eget jag starkare.

Och det är här problemet börjar menar Fromm. Ju mer vi stärker känslan av ett eget fristående, autonomt jag, desto mer ensamma och isolerade riskerar vi att känna oss. Sartre och Beauvoir är inne på samma spår, men uttrycker det lite annorlunda. De pekar istället på det ångestskapande ansvaret att alltid vara den som väljer. Vi riskerar att välja fel och att också dömas av andra för vad vi väljer. Men i grunden handlar deras synsätt också om det jobbiga att träda fram som en tydlig människa som står för något.

Ensamheten och pressen är så obehaglig att människan gärna flyr från sin frihet och autonomi. Konsekvenserna av medvetna, personliga val skrämmer oss. Vi törs inte vara oss själva, våra autentiska jag.

I sin klassiska bok En tvetydighetens moral pekar Simone de Beauvoir ut en rad olika flyktbeteenden som människan kan ta till för att slippa välja.

• Undermänniskans flyktbeteende är ett passivt förhållningssätt. Hon gömmer sig bakom fasta, odiskutabla åsikter och etikett/regler för att undvika egna val och handlingar.
• Allvarsmänniskan flyr i sin tur friheten genom att hänge sig åt en högre sak, en ideologi eller en princip för att slippa eget ställningstagande i varje situation.
• Nihilisten flyr in i meningslösheten: allt är meningslöst och just därför behöver vi inte heller ta ställning till val och handlingar. Nihilisten vill dessutom gärna dra ner andra i sin svartsyn.
• Äventyraren är också en slags nihilist. Men istället för passivitet kastar sig äventyraren istället in i riskfyllda projekt och undviker nära, fasta relationer eftersom inget ändå betyder något.
• Den passionerade klistrar sig istället passionerat vid ett objekt, en tanke, ett intresse eller en person, och alla val och handlingar är tillåtna för att stanna kvar i relation med objektet. Ingen hänsyn till något annat tas. Hon är heller inte intresserad av att dela sin passion med andra.
• Kritikern liknar också nihilisten och förkastar allt men försöker göra det i skenet av att vara objektiv och oberoende. Kritikern har oftast en egen agenda, men talar inte öppet om den, utan nöjer sig med att peka ut felen och gömma sig bakom sin kritik.

Fromm ringar in flyktbeteendet på ett lite annat sätt. Han pekar på två flyktvägar: den masochistiska och den sadistiska.

• Masochisten väljer att göra sig liten och obetydlig och underkasta sig/klamra sig fast vid någon eller något annat (en annan person, en rörelse eller en inre skuldkänsla). På så vis undflyr masochisten ansvarigheten för sitt eget öde och räddas från det jobbiga att fatta egna beslut. Masochisten anser sig då göra ”rätt” sak, men ”rätt” så som någon annan dikterat det. Masochisten ägnar sig också åt självförstörelse, d v s saboterar möjligheter för sig själv. Denne försöker helt enkelt fly från sitt eget autentiska jag.

• Sadisten söker istället efter en människa att ingå en symbios med. Allt fokus hamnar på den här personen, som den på olika sätt försöker kontrollera. På ytan verkar sadisten inte bry sig om personen, men hen är starkt beroende av sitt offer. Hen behöver offret för att slippa konfronteras med sin outhärdliga ensamhet och frihet som ett autonomt jag ger.

För att övervinna den outhärdliga känslan av vanmakt och ensamhet säger Fromm att människan har två val:

Antingen tar människan steget ut till ”positiv frihet” och skapar band till omvärlden genom kärlek och arbete som bygger på ett autentiskt jag. Vi behöver alltså ta reda på vilka vi egentligen är, vad vi själva vill, tycker och tänker i olika sammanhang, och lära oss att stå för det.

Ett tryggt och säkert autentiskt jag som bottnar ordentligt i sig själv klarar, till skillnad från den individcentrerade själviskhet som ”försöker rädda sitt eget skinn” genom att fly det ansvar som ställningstagandet i olika frågor kräver, att höja blicken från sig själv och se behoven hos andra och genuint vilja möta dem. På så vis trodde Fromm att vi kan återerövra enheten mellan människor, natur och oss själva utan att ge upp självständigheten.

Andra valet är att offra sin frihet och överbrygga gapet genom att överge sitt särskilda sätt att vara för att passa in. Det här blir då ”negativ frihet”.

Är du fri eller hur försöker du undfly din frihet? Och vilken typ av frihet söker du, positiv eller negativ?