Och när vi synat bluffen då? Vad gör vi då? Kanske är det då våra goda egenskaper kan bli goda på riktigt, och inte bara vara ett verktyg för manipulation. Ur självbedrägeriet kan något nytt vackert växa.
I förra inlägget skrev jag om hur många av oss i barndomen, för att skydda oss själva och vinna kärlek och acceptans, lägger oss till med ett beteende som blir så integrerat i oss själva att vi ser det som vår personlighet. Det första vi brukar bli medvetna om är våra negativa beteenden som ilska, avundsjuka, girighet, tillrättavisande och så vidare (Läs del 1 här >>).
Mer sällan ser vi baksidorna av våra goda och uppskattade sidor. Det kan handla om att vi försöker vara den starke, den rättfärdige, presteraren, den gode, den självständige, den behaglige, den roliga, den som vet allt eller den som tar störst ansvar.
Våra goda egenskaper brukar göra oss uppskattade. Men egentligen är de en försvarsmekanism vi lagt oss till med för att bli älskade och uppskattade och är oftast inte helt uppriktiga och genuina. De kom till i vår uppväxtmiljö för att vi inte skulle bli avvisade.
Men trots att egenskaperna är uppskattade kan beteendet börja ställa till problem. Någonstans inuti vet vi att vi egentligen inte är sådana som vi utger oss för att vara. Vi är inte perfekta och vetskapen skaver. Vi känner oss som en bluff. Kanske börjar vi också märka att det tillrättalagda beteendet faktiskt ofta hindrar oss från att uppnå just det vi längtar efter mest. Vår goda sida ställer också till problem. Men omvärlden verkar gilla det, så vi fortsätter. För vem vet vad som händer om vi slutar?
Vi kan ta ett exempel. Låt säga att du tillhör enneagrammets typ 1, d v s en person som alltid vill veta rätt och göra rätt, allt för att undvika att göra fel och få skulden. De längtar precis som vi andra efter att få kärlek, och har lärt sig att kärlek kan de bara få om de aldrig gör fel. Och i sin jakt på perfektion och rättfärdighet kan de förvandlas till ett övervakande öga som ständigt måste tillrättavisa, inte bara sig själva, utan även sin omgivning. Ironiskt nog skapar de då just det som de vill undvika, de skapar skuldkänsla och en känsla av att ständigt vara fel, hos sig själv och andra. Resultatet kan bli att de inte uppnår den gemenskap och kärlek som de längtar efter.
I förra inlägget skrev jag också om Trollkarlen från Oz där Trollkarlen kan liknas vid våra skrämda jag som försöker göra oss större och bättre än vad vi är för att få respekt och gillande. Befolkningen i Smaragdstaden tror att Trollkarlen är en mäktig man som kan åstadkomma det ena undret efter det andra. När han genomskådats säger han:
”Hur skulle jag kunna vara en humbug, sade han, när alla får mig att göra sådant som alla vet inte kan göras?.”
Ur Trollkarlen från Oz, av L Frank Baum
Det stora visdomen i det citatet är att vi alla vet att ingen är perfekt – ändå fortsätter vi charaderna. Vi bygger samhällen, arbetsmiljöer och verksamheter som grundar sig på ideal som ingen människa kan leva upp till. Vi spelar förvånade och skakade när en politiker, polis, mediakändis begår misstag. Själva gör vi det hela tiden – OCH vet om det men låtsas vi också.
Vad skulle hända om vi en gång för alla synade bluffen? Måste vi då alla bli andra människor? Kanske. Men det räcker långt att sluta vara snäll för att undvika något, och istället vara snäll för att det är en genuin impuls.
Troligtvis kommer vi längre med att vara ärliga – men vi är ovana. Få av oss vet hur man gör när man är uppriktig. Vi förknippar ofta uppriktighet med elakhet. Men det går att vara kärleksfullt uppriktig. Att följa med en vän ut och sen hela tiden tänka på att du vill hem, är inte snällt. Det är elakt. Skulle du vilja att någon umgås med dig fast de inte vill? Att däremot ärligt säga: ”Jag umgås gärna en annan dag, men idag har jag större lust att göra något annat”, är inte elakt.
Fast det gäller att komma ihåg att egenskaperna vi en gång lagt oss till med också kan bli gåvor. Det är det fina med enneagrammet. Men bara om vi lär oss använda dem med uppriktighet. Inte för att undvika något, utan för att vi faktiskt vill. Först då kan vi uppriktigt bidra till människor i vår omgivning. Då omvandlas beteendena från ”synd” (i betydelsen: siktar bredvid målet) till ”dygd” (leder till målet).
För som buddhisterna säger så behöver en vacker lotusblomma stå djupt nere i stinkande dy för att kunna blomma. Självbedrägeriet kan bli till något gott om vi synar det och låter det komposteras. För i komposten finns näring till nytt liv.
Förhoppningsvis får vi, precis som Dorothy, till slut komma dit vi mest av allt längtar: hem. Och troligtvis upptäcker vi då att vi aldrig egentligen lämnat hemmet. Vi har bara dolt det i en rökridå av charader.