Vi har hört historien många gånger. Människor ansluter sig till en grupp som lovar lösningen på personens problem. Plötsligt upptäcker de att de anslutit sig till en sekt. Exemplet är extremt. Men har du koll på vilket förhållande du har till auktoriteter? De spelar en viktig roll i vuxenblivandet.
Uppväxten är i allra flesta fall en relation där vi som barn vilar i en trygghet att våra föräldrar är auktoriteter på detta att leva. De vet sådant som vi själva inte ännu vet. Och som en följd tar de en naturlig plats som våra vägledare i livet. De sätter gränser för oss och lär oss vad som är rätt och fel. De vet vad vi behöver i form av sömn, kläder och mat. De har koll på det mesta vi behöver veta. Vi accepterar deras auktoritet och vi ser upp till dem.
Att våra föräldrar är våra första auktoriteter är alltså helt i sin ordning. Men det naturliga är att vi gradvis får ta allt mer ansvar för vad som är rätt och fel i vårt eget liv. Vi behöver invigas i att kunna lita på oss själva. Vi behöver bli våra egna auktoriteter. Även om det är en tillgång att kunna lyssna till goda råd, behöver vi ändå till sist kunna axla ansvaret för vad vi själva anser är rätt.
Om den här övergången aldrig sker riskerar vi att förbli i barnets position även som vuxna; vi letar efter starka röster som kan tala om för oss hur man ska leva. Ansvarsövertagandet är en viktig del av vuxenblivande och att bli en egen tydlig individ.
Men att lokalisera auktoriteten över sitt eget liv till sig själv är betungande. Genom att ta på sig hela ansvaret för att veta vad som är rätt och fel, och sedan stå för det, blottlägger vi oss för att få kritik. Det kan också verka rent skrämmande att stå inför den stora dunkla ovissheten om vad som är det rätta att göra, och själv söka svaren inom oss. Går det snett har vi bara oss själva att skylla. Då kan det kännas enklare att fortsätta överlämna det ansvaret till någon annan.
Guru-lärjungefällan
Att sälja ut ansvaret över våra egna val kan ta olika form. Den mest renodlade och tydliga formen är gurun och lärjungen. Den dynamiken kan såklart bli bokstavlig i andliga kretsar, men samma dynamik kan även dyka upp inom andra områden. En vanlig plats är äktenskapet. En part kan få oproportionerligt stor makt över vad som är rätt att göra med hemmet, barnet eller i förhållande till varandra. Vi kan också vända oss till starka personligheter inom ideologier, vetenskap eller hälsoområdet för svar på hur livet ska levas.
Det vi vinner på att infantilisera oss, d v s återigen välja barnets position i förhållande till en förälder, är att vi slipper ta ansvar. Vi kan lugnt sätta oss vid fötterna på gurun. Genom att hylla och rakt av svälja allt vad personen säger behöver vi inte tänka själva. Carl Jung menade att vi då gör ”mental lathet” till en dygd.
I en guru-lärjungedynamik är det vanligt att gurun blåses upp och riskerar att bli allt mer krävande med tiden, och lärjungen krymper sig genom att sakta förflytta sina gränser och luckra upp sin integritet och självkänsla. Om det slutar illa blir gurun med tiden en tyrann som bokstavligen är skadlig.
Positiv auktoritet
Alla kliver vi i fällan att ge allt för mycket makt åt en viss auktoritet. Det är djupt mänskligt att vilja ha vägledning i livet. Vi slutar aldrig att söka det. Men för att inte förlora vår egen kraft i sökandet behöver vi utveckla en inre vägledare. Dels behöver vi våga utsätta oss för erfarenheter. Där får vi träning att göra verklig erfarenhet som leder till öppnande insikter. Men vi behöver även en inre dialog med oss själva kring vad vi själva tänker och tycker.
Genom att arbeta på vår egen inre vägledning tränar vi på vår förmåga att leva etiskt och ansvarsfullt. Alla bär vi på en längtan att komma hit. För det är här den verkliga friheten väntar. Det är först genom att flytta in makten över våra beslut och handlingar till oss själva som vi har erövrat verklig fri vilja.
Den här längtan tar ofta sin form i arketypiska bilder och har alltid varit levande i våra sagor och berättelser. De har kommit i form av Den vise mannen (trollkarlen) eller Den kloka gumman (ofta i form av en häxa). Inom ursprungsfolken i Nordamerika och andra kulturer får den inre vägledaren form genom ett totemdjur. Något som vägleder och ger oss styrka och visdom.
Hur ser din inre vägledare ut? Min har med åren fått tagit formen av en bläckfisk.
Läs gärna de två andra inläggen om vägen till vuxenblivande: Del 1 om hjältens resa och de tre nycklarna för att förändra vårt liv och Del 2 om syndabocksspelet och magiska räddare, samt del 4 om att hitta ett inre lugn.
Foto: Jaqueline Dezanet/Pixabay